Vi låter oss inte tystas

I söndags var jag på en filmvisning med RFSU:s ideella aborträttsnätverk och tidskriften Ottar. Filmvisningen avslutar aborträttsfestivalen som RFSU anordnade för att fira att det har gått 40 år sedan kvinnor i Sverige fick rätten att bestämma över sina egna kroppar och i förlängningen sina liv.

Eftertexterna till filmen Vessel rullar på och efter en liten bensträckare ska det bli panelsamtal med irländska aborträttsaktivister. Då plötsligen rycks dörren upp. En maskerad gestalt står i dörren och skriker något obegripligt. Jag tror först att det är någon sorts konstprojekt, för det känns så himla overkligt. Men så ser jag att alla andra tar skydd och då gör jag det också.

Angriparna försvinner lika snabbt som de dök upp. Och nu fylls rummet av orange rök. Vad är det för rök? Är den giftig? Kommer det börjar brinna? Gör det kanske redan det?

Det är klart att vi blir rädda. Livrädda rentav. Gärningspersonerna däremot är fega. De visar inte sitt ansikte och bara springer därifrån som de ynklingar de är. Att attacken ändå hyllades som ett hjältedåd på nazistsidor efteråt visar hur patetiska dessa folkmordsideologer i slutändan är. Fast de är inte mindre farliga för det, det ska vi inte glömma för en sekund.

Trots den otäcka situationen bryter det inte ut någon panik. En person tar tag i rökbomben och kastar ut den. Arrangörerna utrymmer lokalen. Vi är tvungna att gå genom röken, trots att vi fortfarande inte vet om den är giftig. Efter en kort stund kommer brandkåren, sedan polisen och ambulans.

Gatan utanför har nu fyllts av insatspersonal. Blåljus överallt. Rökbomben har fortfarande inte slocknat, den ligger på en liten gräsplätt. Vi är trettio personer som får ställa oss på led för att en efter en undersökas av en ambulanssjukvårdare. Trettio personer som i en handomvändning har förvandlats från filmpublik till patienter.

I Sverige har vi demokrati och yttrandefrihet. Gärningspersonerna hade därmed haft alla möjligheter att inom lagens råmärken uttrycka sina åsikter och argumentera för sin sak. Istället valde dem att ta till våld. Vem det nu än är som ligger bakom attacken kan vi konstatera att de är fientligt inställda mot demokratin.

Rökbombsattacken mot RFSU är en attack mot aborträtten, mot yttrandefriheten, mot församlings- och föreningsfriheten, mot demokratin. Antifeminism, rasism och homofobi går hand i hand. De är alla del av den fascistiska ideologin. Den som hatar andra människor på grund av hudfärgen vill oftast även kontrollera kvinnors kroppar så att det föds fler vita barn.

Det är viktigt att se attacken i sin kontext. Fascismen är på frammarsch, både i Sverige och i Europa. I det läget behöver civilsamhället mobilisera och aktivt ställer upp för demokrati och mänskliga rättigheter. Och då menar jag hela civilsamhället, inte bara de organisationer som har just demokrati och mänskliga rättigheter som sin inriktning. Jag vill se fackklubbar låna ut sin kopiator. Jag vill se kolonilottsföreningar manifestera för allas lika värde. Jag vill se idrottsföreningar motarbeta segregationen. Jag vill se bostadsrättsföreningar hjälpa aktivister med lokaler. Jag vill se kulturföreningar sätta upp pjäser om mänskliga rättigheter.

De antidemokratiska krafterna vill skrämma oss till tystnad. Det får de inte lyckas med. Det kommer de inte lyckas med.

Dela det här

Niklas Hill

Niklas Hill är doktorand i pedagogik med fokus på lärande i ideella organisationer. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai. Niklas har startat Förening för alla med målet att inspirera fler till ett engagemang i civilsamhället.

Detta inlägg är publicerat i Blogg och taggat , , , , , . Bokmärk permalänken. Kommentarer är avstängda, men du kan lämna en trackback: Trackback URL.

En Trackback





  • Vårt nyhetsbrev

  • Senaste inläggen

  • Arkiv

    • 2017
    • 2016
    • 2015
    • 2014
    • 2013
    • 2012
  • Nyheter från Trinambai





  • Taggar

  • Follow on Bloglovin