Vem hanterar krisen?

Den stora skogsbranden i Västmanland har väckt flera debatter i svensk offentlighet: om klimatförändringarnas konsekvenser, om resurserna för krisberedskap, och om masskommunikation i en ny tid. En central fråga – både i arbetet på marken och i diskussionen på sociala medier – har varit civilsamhällets roll i krishanteringen.

Det gamla totalförsvaret – inklusive civilförsvaret – är nedlagt. Något som dock har levt vidare är de frivilliga försvarsorganisationerna. Denna del av det svenska civilsamhället är kanske mindre känd för många, men blir mer aktuell i kris. Idén med dessa organisationer är att utifrån en mängd olika inriktningar och specialiteter – individuellt säkerhetsmedvetande, kommunikation och samband, logistik och transporter – stödja samhälle och myndigheter vid stora påfrestningar. Fokus har på senare år delvis förskjutits från försvar till krisberedskap. Bland dessa organisationer har till exempel Civilförsvarsförbundet varit aktiva under skogsbranden i Västmanland, inte minst genom så kallade frivilliga resursgrupper  i samverkan med de berörda kommunerna. Ett annat exempel är Criscom, vars medlemmar arbetat med stöd till informationssamordning.

Arbetet kring branden aktualiserar några intressanta perspektiv på relationerna mellan stat, civilsamhälle och medborgare när det gäller krishantering. Samverkan mellan myndigheter och det civila samhället – till exempel i frivilliga resursgrupper – kan ses som en klar styrka. Att olika delar av samhället tillsammans organiserar sig för att hantera exceptionella händelser kan vara ett exempel på hur kreativt och effektivt resursutnyttjande leder till högre resiliens.  Många röster i debatten har dock uttryckt bestörtning över att inblandade myndigheter – kommuner, länsstyrelse, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Försvarsmakten – uppenbarligen inte har klarat av att själva förse personal och frivilliga med grundläggande förnödenheter, såsom kläder och mat. Att myndigheterna är beroende av frivilliga insatser och spontana insamlingar för detta blir då särskilt anmärkningsvärt när det nu inte är fråga om en nationell kris, och det till exempel inte har varit något avbrott i livsmedelsförsörjning eller störningar i transportnätverk.

Samtidigt som civilsamhällets engagemang kan utgöra ett tecken på flexibilitet och robusthet väcker det alltså frågor i offentligheten om inte grundläggande beredskap för kriser och störningar bör höra till de områden där stat och kommuner garanterar en rimlig lägstanivå av beredskap. I praktiken kan detta på många sätt vara en fråga om information. I ett samhälle med allt större och mer splittrade informationsflöden kommer kommunikation att bli en allt viktigare del av krisberedskapen.  Man måste kunna hantera krisen, men man måste också kunna kommunicera till medborgarna att – och kanske till och med hur – man gör det.

Här aktualiseras också frågan om det spontanengagemang som ofta väcks vid större kriser – och som kan krocka med det faktum att det som behövs vid allvarliga händelser är personer som inte bara är på plats utan också är utbildade och övade. Detta dilemma är givetvis inte alls olikt det som finns i alla föreningar och politiska partier: hur ska vi uppnå våra mål och samtidigt ta vara på befintligt engagemang utan att ha för höga trösklar för potentiella medlemmar eller aktiva? Ur ett bredare perspektiv belyser diskussionen om civilsamhällets roll i hanteringen av skogsbranden två avgörande frågor: fungerande krisberedskap och demokratiskt förankrad säkerhetspolitik.

Dela det här

Johan Larnefeldt

Johan Larnefeldt arbetar med omvärldsbevakning och kunskapsspridning inom säkerhetspolitik, för Folk och Försvar och som frilansare.

Detta inlägg är publicerat i Blogg och taggat , , , , . Bokmärk permalänken. Kommentarer är avstängda, men du kan lämna en trackback: Trackback URL.




  • Vårt nyhetsbrev

  • Senaste inläggen

  • Arkiv

    • 2018
    • 2017
    • 2016
    • 2015
    • 2014
    • 2013
    • 2012
  • Nyheter från Trinambai





  • Taggar

  • Follow on Bloglovin