Professionalism som ett hinder?

Förening för alla har fått momentum, bloggen når många läsare i såväl Sverige som Norge och Finland. Särskilt glädjande är att vi numera får in bra gästinlägg från personer som hör av sig självmanad. Givetvis frågar jag fortfarande kompetenta personer med intressanta perspektiv om de vill skriva här. Nu på sistone har jag allt oftare fått en reaktion som jag tycker lite märkligt. Vissa tyckte att de inte kunde skriva på Förening för alla eftersom alla andra inlägg höll en så hög nivå. De var rädda att inte kunde leva upp till den. Nu har jag bara frågat personer som jag tror kan skriva läsvärda inlägg, så jag tycker ju att deras farhågor är ogrundade. Kan det vara förenings-janten som slår till här?

Jag känner igen mönstret från tiden då jag var ordförande i Utrikespolitiska föreningen Göteborg. UF är en studentförening som arbetar folkbildande med globala frågor. Eftersom föreningen har funnits så länge hade kunde vi få höjdarna inom svensk utrikes- och säkerhetspolitik att föreläsa hos oss. Vi ansträngde oss att få en så professionell framtoning som möjligt och det lyckades vi med i stor grad. Jag skulle även säger att det gjorde ett engagemang i föreningen mer attraktiv. Dock kunde det hända att vi inte blev uppfattat som en studentförening längre. Många som egentligen vara intresserade kunde säga ”Jag kan inte tillräckligt om utrikespolitik för att engagera mig här!”

Det kan förstås verka som ett märkligt resonemang, för poängen med att gå med i en studentförening är ju att lära sig saker. Men vi fick inse att vår professionella framtoning kunde verka skrämmande, framförallt för nya studenter. Samtidigt byggde hela vår verksamhetsidé på att vi blev uppfattat som en såpass seriös organisation att tunga aktörer ville samarbeta med oss.

Så vad vi gjorde var att avdramatisera föreningen. Vi skrev ”Alla är välkomna!” på affischerna. När vi höll klasspresentationer sa vi tydligt att det inte behövdes några förkunskaper för att gå med. Vi arrangerade sociala aktiviteter där nya medlemmar kunde mingla med styrelsen. Framförallt pratade vi med folk för att visa att vi som var aktiva i föreningen inte var farliga. Det gav resultat och det var häftigt att den personliga utvecklingen hos våra aktiva.

Jag har förstått att det här problemet inte är ovanligt. Många föreningar, framförallt stora organisationer, är så upptagna med att professionalisera sig att de inte längre uppfattas som ett sammanhang där vanliga människor kan engagera sig. Vissa menar att lösningen är att vara amatörmässigt med flit. Men det tror jag inte på. Det är inte trovärdigt.

Finns det en given lösning för det här dilemmat? Inte egentligen. Men mycket är vunnet genom en öppen och välkomnande attityd. Personer med dålig självförtroende kan behöva lite extrauppmuntran för att våga ta på sig ett förtroendeuppdrag men kan bidra desto mer om de får ett sammanhang att utvecklas i.

Dela det här

Niklas Hill

Niklas Hill är doktorand i pedagogik med fokus på lärande i ideella organisationer. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai. Niklas har startat Förening för alla med målet att inspirera fler till ett engagemang i civilsamhället.

Detta inlägg är publicerat i Blogg och taggat , , , , . Bokmärk permalänken. Kommentarer är avstängda, men du kan lämna en trackback: Trackback URL.




  • Vårt nyhetsbrev

  • Senaste inläggen

  • Arkiv

    • 2018
    • 2017
    • 2016
    • 2015
    • 2014
    • 2013
    • 2012
  • Nyheter från Trinambai





  • Taggar

  • Follow on Bloglovin