Hur mår du?

Psykisk ohälsa. Ett vitt begrepp och ett omfattande problem. Här ryms allt från utmattningssyndrom och stressrelaterad ångest till psykiska sjukdomar. Psykisk ohälsa. är numera den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige.

Civilsamhället är ingen frizon; här finns gott om stress, press och ångest. En av anledningarna till det är att vi är många som vill så mycket och brinner så hårt att det till slut blir ohållbart. Det skulle kanske gå att hantera – om det inte vore för att det vilar ett outtalat tabu kring att prata om att en mår dåligt. Ofta märker vi inte av problemen förrän det är försent och individen som drabbas måste då påbörja en lång och smärtsam resa tillbaks till sig själv samtidigt som det blir oro och slitningar runtomkring.

Jag har haft panikångest sedan vintern 2006. Det tog lång tid innan jag började berätta om det. Det tog ännu längre tid innan jag ville berätta om det. Nu har jag skrivit en skönlitterär bok som – även om huvudpersonen är fiktiv och allt inte är taget från mitt liv – handlar om just detta; att försöka hitta sig själv igen mitt i psykisk ohälsa och karriärhets. Det är en historia jag burit på länge men som jag in i det sista var osäker på om jag skulle våga publicera. Jag har arbetat med folkbildning och folkrörelser i tio år med spännande uppdrag. Jag var rädd att boken skulle påverka bilden av mig negativt. Nu tror jag precis tvärtom. Jag tänker på ett annat sätt kring psykisk ohälsa och förhoppningsvis är vi fler som gör det. Snart är vi kanske ännu fler.

Det finns ett stort behov av att prata om psykisk ohälsa. Synliggöra det som händer i oss när vi gömmer undan det som gör ont. Det som skaver. Det har blivit en kollektiv och individuell process, på samma gång. För jag inser att vi behöver prata mer om det här i föreningar – och jag inser att jag behöver prata mer för min egen skull.

Psykisk ohälsa drabbar ofta drivna personer. Människor som vill mycket. Som tänker och analyserar. Som tar till sig av alla intryck. Som har svårt att stänga av och sätta gränser. Beskrivningen skulle lika gärna kunna handla om de personer som driver och bygger Sveriges föreningsliv. För utan eldsjälar stannar civilsamhället. Därför har vi ett särskilt intresse av och ett särskilt ansvar för att ta psykisk ohälsa på allvar. Vi måste bygga miljöer som motverkar stressrelaterade sjukdomar, där människor kan brinna och springa utan att ramla och brännas ut. Den processen börjar med att ta bort det tabu som finns – i hela samhället – kring att svara ärligt på frågan ”hur mår du?”.

Den samhällsyn som har utvecklats kring arbete och engagemang är inte hållbar. Vi stångar oss blodiga mot osynliga väggar istället för att fokusera vår energi på rätt saker. Vi utnyttjar inte människors potential på ett sätt som underlättar unika och specifika insatser och röster. Vi jobbar smartare hela vägen fram till sammanbrottet. Och hela vägen svarar vi ”jo, det är väl bra, lite stressigt kanske men helt okej”. Behovet att hålla uppe någon slags fasad gör att vi missar möjligheter att korrigera våra mönster. Med en öppnare syn på psykisk ohälsa skulle vi tillsammans kunna forma hållbara miljöer att verka i, samtidigt som vi kan ge varandra hjälp och stöd när det behövs. Jag är klar nu med att bita ihop och tvinga på mig falska leenden. Min psykiska ohälsa gör att jag ibland behöver speciella lösningar, precis som vilket funktionshinder som helst men den gör också att jag bär på unika perspektiv som kan vara oerhört värdefulla för en organisation. Och en del av problematiken beror på att jag är en driven, kreativ och duktig person som med egna ramar och rätt arbetsmiljö kan skapa fantastisk verksamhet och goda resultat. Det är alltså ingenting jag skäms för, längre. Det borde ingen göra.

Vi måste prata om det. När jag först fick panikångest fattade jag inte vad som hände i mitt huvud och i min kropp. Jag trodde att jag höll på att dö. Jag trodde att jag skulle tappa förståndet fullständigt. Och jag vågade inte berätta om det. Istället blev jag i perioder kort och otrevlig. Det var säkert märkligt för människor runtomkring. Jag var rädd för att uppfattas som svag. Att folk skulle säga att jag inte pallade trycket. Det var viktigare att jag upplevdes som säker än att jag kände mig säker. Och sakta, sakta urholkade jag mitt eget värde och min egen självbild. Jag la allting i prestation. Personen förpassades till skuggorna. Ett sådant beteende får konsekvenser för hela livet. I relationer, i samvaro med andra. Allting blir skört och bräckligt. Livet blir en ständig kamp men det finns inga rimliga chanser att vinna.

Vi är för hårda mot varandra. Vi tar inte in tillräckligt av människan. Vi pratar för lite om det som verkligen är viktigt. När vi gör det kommer vi att få större, öppnare och bättre organisationer. Då kan vi bygga hållbara rörelser för människor. Det är en viktig pusselbit i byggandet av morgondagens civilsamhälle.

Dela det här

Thor Rutgersson

Thor Rutgersson arbetar med folkbildning, skriver i jobbet och privat, skriver låtar och spelar in dem som hobby samt är Nintendo- och serietidningsnörd. Thor är även en av författarna till Demokratimodellen.

Detta inlägg är publicerat i Blogg och taggat , , . Bokmärk permalänken. Kommentarer är avstängda, men du kan lämna en trackback: Trackback URL.

2 Trackbackar





  • Vårt nyhetsbrev

  • Senaste inläggen

  • Arkiv

    • 2018
    • 2017
    • 2016
    • 2015
    • 2014
    • 2013
    • 2012
  • Nyheter från Trinambai





  • Taggar

  • Follow on Bloglovin