Folkrörelsernas framtid heter intersektionalitet

Ni som träffar mig IRL (det vill säga fysiskt, i verkliga livet) vet att jag under några månader slängt mig med termen ”intersektionellt” i tid och otid. Jag har på diverse möten sagt saker som ”jag tror att vi behöver ett intersektionellt synsätt” eller ”om vi applicerar en intersektionalitetsanalys på det här…”

Jag ska erkänna att jag inte är någon expert på vad intersektionalitet innebär. Men jag hoppas bli. Det jag har förstått är att det handlar om att se mer än ett förtryck åt gången – att förstå att det i ett och samma rum kan finnas flera maktordningar och normer samtidigt – och att de kan interagera på ett sådant sätt att en individ kan bli både dubbel- och trippelförtryckt.

Allt det här låter väldigt teoretiskt. Den mesta litteratur kring intersektionalitet är skriven med ett tämligen akademiskt språk. Ändå tror jag att det här är en av nycklarna för folkrörelsernas framtid. Det gäller bara att hitta metoder och pedagogik för att arbeta intersektionellt – på ett folkbildningsmässigt sätt.

I boken Intersektionalitet – kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap, utgiven på Liber förlag, ges någon form av introduktion till ett intersektionellt tänkande. Författarna Paulina de los Reyes och Diana Mulinari skriver i sin introduktion att det handlar om att göra maktrelationer i den postkoloniala världen begripliga och synliga. Tesen är att det finns normer också i alla normkritiska rörelser. Även om en är feminist kanske en är medvetet eller omedvetet bunden av vithetsnormen? Hur synliggörs klass- och utbildningsskillnader i den ofta akademiska diskussionsvärlden kring genus? Idén är att ett fokus, som kön, bakgrund, klass eller sexuell läggning, inte räcker för att kartlägga och synliggöra förtryck och orättvisor. Jag citerar författarna:

”Ett intersektionellt perspektiv ställer frågor om hur makt och ojämlikhet vävs in i uppfattningen om vithet, manlighet, könstillhörighet, heterosexualitet, klasstillhörighet m.m. genom ett ständigt (åter)skapande av nya markörer som gör skillnaden mellan ‘vi’ och ‘dem’ till sociala koder.”

Igen, det är inte helt lätt att förstå vad meningen ovan faktiskt innebär i praktiken. Men det är här jag tror att folkbildning kan vara användbar. I folkbildningen finns metoder och pedagogik som kan bryta ner de här teorierna i konkreta övningar, exempel och diskussioner. I slutändan handlar det om att varje organisation som vill arbeta mer demokratiskt, mer öppet och utan socialt betingade bojor måste ta reda på vilka normer och strukturer som finns i deras alldeles egna interna kultur. Det behöver inte vara samma normer som är dominanta i övriga samhället. Det kan finnas helt unika egenskaper eller beteenden som har blivit markörer i en specifik organisation. Och när de blandas med de redan existerande (från omvärlden), tillkommer ytterligare ett lager, ytterligare en variabel som kan positionera människor högre eller längre ner i den inofficiella rangordningen. Som exempel kan det på en viss arbetsplats vara statushöjande att alltid jobba sent. Om en är en morgonmänniska eller av andra skäl inte kan eller vill arbeta på kvällen förlorar en i status. Arbetsplatsen lyder dock under samma strukturer och normer som världen runt omkring, så män har lättare att få status även här. Detsamma gäller för de som behärskar språket som dominerar på arbetsplatsen, de som ser ut som majoriteten på arbetsplatsen, de som har samma akademiska och kulturella bakgrund som majoriteten på arbetsplatsen och så vidare. För varje ny markör som en upptäcker kan en addera ett trappsteg på den inofficiella hierarkin som präglar arbetsplatsen. Men sedan kan fokus falla på olika markörer vid olika tillfällen. Och då kan en och samma person plötsligt gå från låg status till hög status.

Det här är bara början. Nästa steg är att titta på handikapp, tillgänglighet, dolda handikapp, fobier och så vidare. Individuella begränsningar som gör att olika individer har lättare eller svårare att ”ta mark” i strukturen. Att vara social är exempelvis ofta en statushöjande markör. Men med ett psykiskt handikapp (som exempelvis torgskräck) kan det vara svårt att ta plats i olika sammanhang.  Samtidigt är det genant att tala om. Personen blir då dubbelt bestraffad – hen faller i status både om hen berättar om sin begränsning och om hen väljer att försöka agera trots sin begränsning (och då på ett mindre dynamiskt sätt än övriga).

Intersektionalitet handlar dock inte om att ta fram den exakta rangordningen i ett visst sammanhang. Snarare handlar det om, som de los Reyes och Mulinari skriver i sin bok, att ”utveckla en analys som förmår förankra maktrelationer … och dess ojämlika fördelning av materiella och symboliska resurser”. Helt enkelt att göra det osynliga synligt.

Varför är det här viktigt för folkrörelserna? Jo, därför att om en menar allvar med sin önskan och sin strävan om att ”nå nya målgrupper”, ”arbeta mer demokratiskt”, ”få aktivare medlemmar”, ”släppa fram yngre/kvinnor/människor med annan etnisk bakgrund” så krävs ett rejält arbete. Det räcker inte med kampanjer, konferenser eller projekt. Vad som krävs är analys av rådande strukturer – och sedan konkreta åtgärder för att bryta dessa. Det finns inga genvägar, men kanske kan det finnas hjälp…

En kan inte tackla dessa fenomen med exakt de här orden – med det här språket. Det handlar mer om att ta fram verktyg som gör att en organisation kan ”upptäcka sig själv”. Det handlar om en ingång som inte skuldbelägger, utan uppmuntrar. Folkbildning kan vara en metod som öppnar för sådana processer. Jag vill verka för det.

En sak vill jag dock slå fast redan nu: Den som klagar på att de saknar mångfald i sin personalstyrka, men som inte ser över (med ett intersektionellt perspektiv) hur de rekryterar, får skylla sig själv. Det är ingen hemlighet att det är bekvämt att leta i sina egna nätverk. Det är heller inte speciellt svårt att räkna ut att våra nätverk präglas av de strukturer och normer som dikterar samhället i övrigt. Vita, heterosexuella män tenderar exempelvis att välja andra vita, heterosexuella män. Vårt ”synfält” när vi letar rekryteringar är begränsade av vår historia. Resultatet blir att en missar massor av kompetens, som finns i andra sammanhang, i andra kluster, i andra nätverk – eller helt fristående. En kan förstås utlysa tjänsten och kalla till intervjuer och tro att en på det sättet är helt öppen och mottaglig för allt som finns. Men ögonen vi tittar med letar omedvetet markörer som passar organisationens, våra egna och samhällets strukturer, normer och hierarkier. Därför krävs ett medvetet arbete för att sätta upp nya kriterier för rekrytering. Först då blir en någorlunda fri att välja.

Dela det här

Thor Rutgersson

Thor Rutgersson arbetar med folkbildning, skriver i jobbet och privat, skriver låtar och spelar in dem som hobby samt är Nintendo- och serietidningsnörd. Thor är även en av författarna till Demokratimodellen.

Detta inlägg är publicerat i Blogg och taggat , , , , , , . Bokmärk permalänken. Kommentarer är avstängda, men du kan lämna en trackback: Trackback URL.




  • Vårt nyhetsbrev

  • Senaste inläggen

  • Arkiv

    • 2018
    • 2017
    • 2016
    • 2015
    • 2014
    • 2013
    • 2012
  • Nyheter från Trinambai





  • Taggar

  • Follow on Bloglovin