De ”rosa banden” på centralen!

IMG_1817

Västarna räcker inte till så vi river och klipper dem till remsor som vi sedan kan ha på våra ärmar. Inflödet av, ja vad ska vi kalla oss; privatpersoner, människor, medborgare, medmänniskor, volontärer, frivilliga, ideella m.fl. är stort.

Det går inte att gå in på facebookgruppen ”Vi som tar emot flyktingar på STOCKHOLMS CENTRAL” och inte känna att en vill bistå med sina resurser som kan vara allt från att swisha pengar (som bl.a. går det nya rosa västar, mat, och resor), hjälpa till med att bre mackor, att tolka, att samordna boende, att samordna skjuts, att möta upp medmänniskor på flykt, att koka soppa åt 500 personer om dagen eller att leka med ett nyfiket barn som undrar om du jobbar här och undrar om hen kan hjälpa till.

 

De akuta utlysningarna är många och frågorna desto fler. På boendetråden och frågetråden är det många som skriver och versalerna är många;

 

”Vi behöver arabistalande NU! till centralen”

”VOLONTÄRER SÖKES”

”AKUTBEHOV av underkläder till män, kvinnor och barn till moskén”

”jag har anmält mig ett par gånger och gör det igen. Vi har plats för 4 vuxna …”

”Jag har samlat en kasse kläder, madrass och sovsäck undrar var jag kan lämna det”

 

Många vill hjälpa till på olika sätt. En del blir nästa sura för att hjälpen de erbjuder inte tas emot, används eller att de blir nekade att lämna saker. Det är som att deras vilja att hjälpa till är en rättighet som ”de rosa banden” bör lösa. Andra får tydligt se hur det de bidragit med bara efter någon stund har hamnat i någons mage i form av syriska kakor, på någons axel i form av en filt, på någons rygg i form av en ny ryggsäck eller i from av en tår på en kind från någons tacksamhet efter ett samtal och att ha blivit bemött med respekt.

 

Jag möter många på centralen som frågar mig och de andra ”vad heter er organisation, ni med rosa band?”. Jag svarar samma sak varje gång ” vi är som du, vi tillhör inget, det vi har gemensamt är att vi vill stötta med det som vi kan och vill, vi är människor och många av oss är mer priviligierade i detta läge än vad vi kanske annars varit vana vid”.

 

Många av oss vid tältet utanför centralen föddes inte med det rätta passet som ger entré till hela världen, många oss vet känslan av att andas ut efter besked från migrationsverket. Många tillhör även redan andra rörelser eller organisationer som de använt för att stötta i denna situation. Resurserna hos föreningar i form av lokaler eller tidigare organisering har varit till stor hjälp då organiseringen blir lättare om en tidigare arbetat ihop. Men för det mesta har det under över en vecka organiserats ihop på plats av människor som i de flesta av fallen aldrig träffats. Även om en kanske känner igen en del från någon demonstration eller så.

 

Vi stöttar inte med det som behövs nödvändigtvis alltid. För det som behövs är något som vi som tillhör det som kanske en del vill kalla civilsamhället inte har makt över i längden. Vi beslutar inte över asylprocessen. Vi styr inte över lagen. Men vi kan vara megafoner åt de som inte har dem och skrika om behoven. Mänskliga behovet och rättigheten att få tak över huvudet, känna trygghet, få äta sig mätta och inte behöva oroa sig över sin familj men även att inte oroa sig över framtiden och var en kommer att hamna här näst.

 

För visst kan vi vara stolta över att vi på kort tid lyckats organiserats oss. Och visst kan en tänka att i situationer av kris så behöver vi världsmedborgare ställa upp och bidra med det vi sitter på. Men detta är ingen ny kris, det är inget plötsligt som har hänt. Vi känner väl till vad de begränsande lagar och den politik som EU för kan ha för konsekvenser. Vi har bara inte valt att se det. Vi har bara valt att leva med ut och av det. Det är inte konstigt, vi ser gärna bara det som är rakt framför oss och särskilt när det rör vårt samvete. Nu har däremot många av oss lärt oss mer om vart vi bör peka och var problemen ligger.

 

När jag igår kväll lämnade över mitt rosa band, nummer 500, till en annan som tog emot dem och registrerade folk så förbluffades jag över hur lång lista hen hade med namn och hade svårt att hitta mitt ”ni är så många, vänta lite”.

 

På vägen hem twittrar jag om att jag mötte en riksdagspolitiker som delade ut mat i tältet med ett rosa band, en politiker och människa som idag kunde ha varit Sveriges stadsminister.

@veronicapalm är på centralen i Stockholm och delar ut mat till medmänniskor. Fler politikers närvaro behövs, fysiskt men främst politiskt”

 

Veronica svarar:

”Överväldigad av alla volontärers kärlek och styrka. Sverige när det är som bäst! Tack <3 Och ja. Det krävs politik och politiskt mod för att hantera situationen långsiktigt.”

 

Mitt svar blir här: Det må vara härligt att enas och samlas och möta nya människor men jag lever hellre i ett Sverige som tar ansvar på riktigt, innan det gäller och som förskjuter ansvar. Vi behöver inga hjältar med rosa band, människor med band som egentligen bara gör det som är mänskligt och det minsta en kan kräva. Att vara modig är att göra något som kan ha ett läskigt utfall. Att ändra på lagar kräver inte mod, det kräver handlingskraft, det är då Sverige är som bäst. Att se en politiker dela ut soppa kan vara nobelt, men även skrämmande, för vem lämnas de viktiga besluten och förändringarna till?

De rosa banden?

Dela det här

Farida al-Abani

Folkhälsovetare och tobaksavvänjare som arbetar som projektledare för "Tobaksfri innerstad" på Stockholm stad och som tobaksavvänjare för Sluta-Röka-linjen. Har även enskild firma hon jag erbjuder tobaksavvänjning och föreläsning med fokus på tobak och hälsa. Är även svarare för umo.se för frågor om tobak. På fritiden är Farida aktiv inom nykterhetsrörelsen, tobakspreventionsrörelsen och miljörörelsen genom olika föreningar. Brinner för folkbildning, utveckla sitt och andras ledarskap och har ett hatkärlek till ordet engagemang. Kommer skriva om allt mellan himmel och jord på bloggen med stort fokus på civilsamhällets ansvar och roll. Faridas målgrupp är alla!

Detta inlägg är publicerat i Blogg och taggat , , . Bokmärk permalänken. Kommentarer är avstängda, men du kan lämna en trackback: Trackback URL.




  • Vårt nyhetsbrev

  • Senaste inläggen

  • Arkiv

    • 2017
    • 2016
    • 2015
    • 2014
    • 2013
    • 2012
  • Nyheter från Trinambai





  • Taggar

  • Follow on Bloglovin