Dags att sluta snacka

Om verkligt jämlikhets- och jämställdhetsarbete för framtidens folkrörelser

Jag har jobbat med folkbildning i åtta år. I ordets vidaste innebörd har jag under den tiden varit i kontakt med många olika folkrörelser – från Do It Yourself-musikrörelsen till etablerade partier, och allt däremellan.

Under de här åren har jag blivit mer och mer medveten och engagerad i jämställdhets- och jämlikhetsfrågor. Till en början trodde jag också att organisationerna runt mig gjort en liknande resa. Men när jag tittar i min mer cyniskt färgade backspegel kan jag konstatera att det mest har varit snack. Tittar jag ordentligt är jag rädd för att det varit mest prat och lite verkstad även för egen del – när det gäller att faktiskt skapa jämställda förhållanden där jag finns och verkar.

Det har varit många konferenser, temadagar och värdegrundsdokument. Luddiga formuleringar. En bra start, kan tyckas… Men den faktiska verksamheten har förblivit mer eller mindre oförändrad. Ett undantag, där jag spelat en marginell roll, är nätverket 50/50 – för en mer jämställd musikscen. Tack vare hårt arbetande projektledare och eldsjälar har den satsningen lyckats skapa bestående resultat och attitydförändring – främst i studieförbundens musikverksamhet.

I övrigt kan följande dystra sammanfattning vara mer eller mindre korrekt: Det är populärt att diskutera jämställdhet och jämlikhet – det är mindre populärt att faktiskt göra någonting konkret för att förändra sin organisation och sig själv.

Givetvis inser jag att det har skett positiva saker utanför den sfär jag rört mig i – och antagligen också där jag befunnit mig, utan att jag har noterat det. Men överlag vill jag hävda att min pessimistiska tes håller. Och nu har jag fått nog. Det är dags att fundamentalt förändra hur vi arbetar och fungerar. Häng på, så förklarar jag!

STEG 1: Börja med dig själv, som individ. Granska dina egna handlingar (inte dina ord). Lever du som du lär? Antagligen inte. Det är okej, ingen av oss gör det. Men någonstans måste vi börja och ta steget mot att göra och inte bara snacka. Reflektera en gång varje dag – hur har jag betett mig idag, vilka inlärda mönster har jag reproducerat, vilka maktstrukturer har jag medvetet eller omedvetet upprätthållit? Bestäm sedan vad du ska göra annorlunda nästa dag.

STEG 2: Nu till organisationen. Skrota, så långt det går, alla kampanjer, temadagar och annat som i praktiken separerar frågan från den reguljära verksamheten – och lyfter ut den som något slags sidofokus. Ibland är specifika satsningar och lösningar nödvändiga – men se då till att ha en plan för hur dessa ska påverka och spela in i den reguljära verksamheten!

STEG 3: Anordna en beslutsdag. Visst ska ni på denna dag diskutera jämställdhet och jämlikhet, men ni ska också granska er organisation och bestämma hur ni vill vara och verka i framtiden. Och vi snackar ”all verksamhet”, nu.

STEG 4: Börja granska den egna organisationen med nya ögon. Hur mycket gör vi av ”ren vana” och hur kan det tolkas och se ut av och för andra? Vad förmedlar vi egentligen, utan att tänka på det? Vilka normer styr vårt beteende?

STEG 5: Börja smått, men hårt! Välj ut ett antal minimikrav, eller förhållningssätt för att skapa mer jämställdhet och mångfald – och applicera dem på allt, utan pardon.  Exempelvis såhär: ALLA arbetsgrupper ska vara 50/50, INGA dokument ska utgå från en heteronormativ världsbild, ALLA möten med servering ska erbjuda kost som passar alla trosuppfattningar och värderingar (varför inte utgå från vegan?) och alla processledare ska utbildas för att motverka härskartekniker och för att kunna se maktordningar och dolda strukturer i ett rum.  Alla satsningar ska föregås av en noggrann analys där vi vänder och vrider på normer och strukturer. (Det här är bara från ”the top of my head”, här gäller de förstås att hitta saker som är centrala och relevanta för varje enskild organisation eller rörelse.)

STEG 6: Förbjud alla former av möten och konferenser som diskuterar en viss grupp i samhället, men där den gruppen är underrepresenterad eller inte inbjudna överhuvudtaget. Det spelar ingen roll om det är ”ungdomar”, ”invandrare” eller ”HBT-personer” (grupperingar som – vilket många gånger missas – innehåller lika många variabler som det finns stjärnor i universum; att tro att exempelvis en viss ålderskategori eller en viss etnisk bakgrund innebär specifika preferenser eller värderingar är inte bara fördomsfullt, det är korkat – det enda den typen av grupperingar kan göra är att hjälpa till att kartlägga strukturellt förtryck). När de som är norm i ett visst sammanhang sitter och spekulerar om varför andra grupper inte ”tar plats” blir det oerhört svårt att komma fram till någonting annat än att ”de vill väl inte, helt enkelt”. Satsa hellre på arrangemang där olika organisationer och människor möts.

STEG 7: Efter en tid – utvärdera, börja om, lägg till, gör om. Jämlikhets- och jämställdhetsarbete fungerar bara om man hela tiden påminner sig själv om att det handlar om att göra, inte (bara) om att prata. Det är lätt att falla tillbaks i inlärda beteenden.

Ovanstående är min första skiss på hur jag skulle bygga ett faktiskt arbete för demokratisering och jämställdhet. Helst ska detta göras tillsammans med ett omfattande tillgänglighetsarbete. Jag tror nämligen att folkrörelsernas framtid hänger på om vi lyckas bli mer demokratiska. Vi behöver släppa in fler människor. Vi behöver motverka gamla maktstrukturer. Vi behöver bli mer transparenta.

En missuppfattning, som är vedertagen, är att om en minoritetsperson i något sammanhang tar plats i exempelvis ett beslutande organ eller i ledande ställning så är problemet löst. Så är det förstås inte. Inte ens om våra styrelser plötsligt skulle svämma över av mångfald. Alla – utan undantag – kan reproducera normer och maktstrukturer. Ibland är det en förutsättning för att ta sig fram.

Ett annat vanligt problem är att vi misstar kvotering för långsiktigt jämställdhets- och jämlikhetsarbete. Missförstå mig rätt – jag är för kvotering därför att jag anser att världen redan är kvoterad, baserat exempelvis på att vita män oftast rekryterar vita män, och kvotering är därför ett viktigt verktyg för ökad jämlikhet. Men att i sista stund komma på att ”vi behöver en kvinna, och någon med utomeuropeisk bakgrund i den här panelen eller i den här arbetsgruppen” är inte likställt med att långsiktigt arbeta med värderingar, normer och strukturer. Visserligen är det viktigt att man visar upp det man vill vara – men om man bara arbetar ad hoc på det här sättet blir det svårt att nå bestående resultat. Parallellt måste man alltså arbeta med strukturerna för varför vissa grupper VERKAR underrepresenterade när man rekryterar. Och förändra dem.

Ett ordentligt jämlikhets- och jämställdhetsarbete är tungt och jobbigt. Det handlar om allting från formspråk till färgval. Det handlar om språk och ton. Det kräver att man läser mellan raderna. Det förutsätter att man vänder och vrider på saker man i regel tar som självklara. Inte minst sitt eget individuella beteende. Det är med andra ord svettigt. Men det är också givande – och de folkrörelser som gör detta kommer att vara de som överlever. Med andra ord är det inget som ska göras ”för någon annans skull” eller ”för att det är synd om en viss grupp”. Nej, det här arbetet görs av två övervägande orsaker: För att man har funderat över vilken typ av rörelse man vill vara och kommit fram till att det inte håller att bara snacka – och för att man överhuvudtaget ska vara relevant i framtiden.

Dela det här

Thor Rutgersson

Thor Rutgersson arbetar med folkbildning, skriver i jobbet och privat, skriver låtar och spelar in dem som hobby samt är Nintendo- och serietidningsnörd. Thor är även en av författarna till Demokratimodellen.

Detta inlägg är publicerat i Blogg och taggat , , , , , . Bokmärk permalänken. Kommentarer är avstängda, men du kan lämna en trackback: Trackback URL.




  • Vårt nyhetsbrev

  • Senaste inläggen

  • Arkiv

    • 2017
    • 2016
    • 2015
    • 2014
    • 2013
    • 2012
  • Nyheter från Trinambai





  • Taggar

  • Follow on Bloglovin