Musik och makt i civilsamhället

Historikern Johan Lindal har skrivit en masteruppsats om Föreningen Svenska Tonsättare under mellankrigstiden. Den blev ett skolexempel på hur en liten intresseförening kunde uppnå en mäktig position genom att använda sina resurser på ett effektivt sätt. Här belyser han både mer och mindre positiva aspekter av deras tidiga verksamhet.

FST 1937. Fotograf okänd.

Vad händer när konstnärer organiserar sig och vilka mål kan de uppnå som de annars inte skulle ha kunnat? Det var en av de grundläggande frågorna jag ville besvara i mitt examensarbete om kompositörföreningen FST 1919-1939.

Mellan 1900 och 1930 bildades mängder av föreningar inom det svenska musiklivet, under en tid då stora delar av föreningslivet och folkrörelserna höll på att inkorporeras mer i samhällsbygget. 1918 bildades Föreningen Svenska Tonsättare (FST) med målet att ”främja de svenska tonsättarnas konstnärliga och ekonomiska intressen”. Det rörde sig om en medlemssvag intresseförening för konstmusiken som framför allt ville uppnå skäliga inkomster för kompositörer. Inom loppet av 20 år skulle FST emellertid komma att bli en viktig maktfaktor i hela det svenska musiklivet. Hur var det möjligt?

FST påbörjade sin verksamhet med knappt 40 medlemmar och nästan helt utan ekonomiska medel. Föreningens styrkor var istället av andra slag. Medlemmarna hade störst samlad kunskap inom sitt område, de hade ett brett kontaktnätverk i musiklivet och hade dessutom ett tydligt fokus på breda frågor som intresserade alla medlemmar och där man också fick med sig andra organisationer. En sådan fråga var ökat spelutrymme för samtida musik skriven och spelad av svenskar. Genom att kombinera dessa tre styrkor lyckades FST både bli trovärdiga motparter till regeringen i frågor som t.ex. upphovsrättslagstiftning och skaffa sig ett stort förtroendekapital inom själva musiklivet.

I takt med att FST:s systerförening STIM (bildad 1923) började inkassera upphovsrättsliga avgifter för kompositörernas räkning fick FST även tillgång till stora ekonomiska resurser. Från att från början bara syssla med frågor som rörde de egna medlemmarnas musik – den ”seriösa” konsert- och operamusiken – förvandlades FST snart till en understödsorganisation som delade ut anslag och bidrag till andra kompositörer, släktingar, orkestrar och musikföreningar. FST kunde på så vis styra vem som fick vad och därmed vilken musik som faktiskt spelades. Samtidigt drevs FST i en riktning som innebar ett bredare ansvar. Att hålla sig till sitt ursprungliga syfte blev en allt större utmaning ju mer föreningen växte, vilket starkt påverkades av vilken typ av resurser de hade tillgång till. Mer pengar gav FST nya motparter av olika önskvärdhet.

Det tidiga FST hade därtill en annan, mindre smickrande sida, bestående av vänskapskorruption och politiska skandaler. Ordförande 1925-1947, Kurt Atterberg, är för eftervärlden känd som nazistsympatisör som fick stå till svars efter världskriget. Han var likaså en auktoritär musikpersonlighet med tydligt maktbegär och långt ifrån ensam om detta. Min undersökning visade emellertid att åtminstone det senare till stor del var en produkt av hur musiklivet fungerade vid den här tiden. Det fanns liten eller ingen begränsning för hur många ”dubbla stolar” en person kunde inneha. Tjänster och gentjänster kollegor och vänner emellan kunde ske inom ramen för föreningsarbetet. Inget hindrade i praktiken styrelsens ledamöter från att använda föreningsmedel till egna projekt. Det svenska musiklivets ”frihet under ansvar”-devis bidrog till att de med rätt kontakter och status enkelt kunde uppnå positioner av nästan obegränsad makt.

Informella maktstrukturer lär knappast vara ett främmande fenomen i dagens civilsamhälle, även om dessa inte alltid fungerar som ovan. Att vara uppmärksam på organisationsklimat som gynnar maktmissbruk är en utmaning för alla som är verksamma i föreningar, då som nu.

Johan Lindal

Master i historia med särskilt intresse för kulturens villkor, språk, modern historia, samtidshistoria samt organisations- och maktanalys.

Publicerat i Blogg | Taggat , , , , , | Stängt för kommentarer

Konsten att lämna plats

Alla som någonsin varit aktiva i en ungdomsorganisation vet att det kommer en punkt där en får släppa taget. Du kanske har varit aktivt väldigt länge och bidragit med mycket tid och energi. Organisationen har blivit en viktig del av ditt liv. Då kan det kännas konstigt att lämna den och gå vidare. Ändå är det helt nödvändigt för att organisationen ska kunna utvecklas.

Hela poängen med ungdomsorganisationer är att vara en arena där unga människor kan ta plats och utvecklas. Detta på viss mån på bekostnad att vissa fel görs om och om igen. Men ungdomsorganisationer är inte bara en demokratiskola, de är också ett sammanhang där unga kan formulera sina politiska krav så att ungdomsrörelsen kan kanalisera deras röster. Även för att detta ska kunna fungera behöver dessa organisationer ha en övre åldersgräns. Annars är risken att äldre aktiva inte lämnar ifrån sig makten helt överhängande.

Ungdomsorganisationer är på inget sätt unikt i det avseendet. Pensionärsorganisationer fungerar efter precis samma princip. Och kvinnoorganisationer. Och patientorganisationer. Och organisationer för ensamstående föräldrar. Och fackföreningar. Och organisationer för personer som utsätts för rasism.

Fast just när sistnämnda gruppen träffas i slutna rum för att prata om sina erfarenheter är det tydligen kontroversiellt. Åtminstone enligt ett antal opinionsbildare som de senaste veckorna har fått förvånansvärt stort utrymme för svepande anklagelser mot afrikansvensk organisering.

Principen att grupper som utsätts för diskriminering och strukturellt förtryck skapar sina egna rum kallas för separatism. Separatism är en reaktion på de maktordningar som finns i samhället. För att kunna bekämpa orättvisor behöver en först erkänna att det finns orättvisa maktstrukturer. I alla tider har de som drabbas av orättvisor gått ihop och organiserat sig. Det är inte separatism som delar in människor i grupper, separatism är en reaktion på denna indelning. Hade vi haft ett samhälle där människor skulle ges olika förutsättningar utifrån stjärntecken hade vi nog sett stenbockarna eller skorpioner gå ihop för att hävda sig mot lejonen och tvillingarna.

Att separatism väcker så starka känslor kan mycket väl bero på att den upplevs som ett hot mot rådande maktförhållanden. Och det är ju precis det som är poängen. Men om det är så tyder det på att de som mest högljudd agiterar mot separatistisk organisering egentligen inte stör sig särskilt mycket på den strukturella rasism som genomsyrar vårt samhälle.

Naturligtvis kan en jämlikhetsrörelse som har separatism som enda metod inte vara framgångsrikt. Ingen rättighetskamp kan vinnas utan allierade, det vill säga personer som inte drabbas av diskriminering själv, men som ändå stödjer kampen. Men det betyder inte att allierade ska ha tillträde till alla rum hela tiden. En rörelse kan rymma många olika organisationer och grupper, både separatistiska och icke-separatistiska.

En sak som utmärker en bra allierad är att inte ta plats på bekostnad av den grupp som kampen gäller.

Niklas Hill

Niklas Hill är historiker och samhällsvetare. Han är VD för Trinambai. Niklas har startat Förening för alla med målet att inspirera fler till ett engagemang i civilsamhället.

Publicerat i Blogg | Taggat , , | Stängt för kommentarer
  • Böcker för ideella föreningar

    Böcker för ideella föreningar

Varför engagemang?

En av mina kollegor ställde en gång frågan till mig: ”Varför tror du att människor engagerar sig? Vad är det som driver deras engagemang?” Jag hade inget bra svar. Jag hade aldrig tidigare reflekterat kring frågan för att engagemang alltid har varit en självklarhet i mitt liv. Jag började engagera mig inom föreningslivet redan på högstadiet och fortsatte sedan under gymnasietiden då jag initierade bildande av en humanistförening på skolan och startade en kollektiv insamling till Barnfonden. Som ung vuxen var jag aktiv inom en rad ideella organisationer samt inom studentkåren vid San Francisco State University och Göteborgs universitet. Idag arbetar jag inom den ideella sektorn. Jag arbetar för och med människor som är ideellt engagerade. Dessutom är jag själv ideellt aktiv vid sidan om arbetet.

Den idéburna sektorn kan vara byråkratisk och hierarkisk. Ibland råder det exkluderande strukturer och kulturer samtidigt som den interna demokratin kan behöva förbättring. Såväl personkonflikter som ideologiska polariseringar och olika grupperingar förekommer. Människor kommer och människor går. Det är ett faktum att många ideella organisationer har utmaningar med att attrahera och behålla nya aktiva medlemmar och upprätthålla mångfald utifrån ålder, kön, funktionalitet, sexuell läggning, etnicitet och religion.

Det är också ett faktum att många ideella organisationer har långvarigt ideellt aktiva som inte ger upp trots att de ibland behöver arbeta i motvind och befinna sig i strukturen, kulturen och konflikten. De kallas för eldsjälar. De brinner för organisationens vision. De lever för organisationen. Deras motivation och drivkraft kan framstå som en gåta. Förutom interna utmaningar inom organisationen finns det även privata utmaningar som behöver beaktas i kalkylen. Ideellt aktiva har pressade scheman, krävande arbeten och barn som behöver uppmärksamhet. Kanske har de sjuka föräldrar som behöver omsorg. Det finns med andra ord mycket som skulle kunna begränsa deras engagemang eller hindra dem från att engagera sig.

Jag har reflekterat kring frågan genom att lyssna på ideella krafter som jag arbetar med. Jag har även ställt frågan till mig själv. Utan att ha läst en hög med forskningsmaterial kan jag nu i all enkelhet svara på frågan som kollegan ställde till mig. Människor engagerar sig för att de vill göra nytta och för att de tror på något. Ideellt engagerade vill påverka och förändra både organisationen men även samhället omkring den. Individer gillar att befinna sig i ett kollektiv och de behöver känna samhörighet.  Samhörighet kan individen hitta inom föreningslivet med andra likasinnade som arbetar mot gemensamma mål. Istället för att fråga varför engagemang bör vi istället konstatera varför inte engagemang!

Mirella Pejcic

Mirella har studerat mänskliga rättigheter och arbetar inom ideella sektorn. Hon är en av författarna till Demokratimodellen.

Publicerat i Blogg | Stängt för kommentarer

Let’s Talk Integration – En spännande konferens om integration i Malmö

En av höstens mest spännande konferenser om integration går av stapeln den 22 oktober i Malmö. En konferens där deltagarna tillsammans skapar innehållet genom sina egna erfarenheter, drivkrafter och kunskaper i syfte att hitta vägar för att skapa det Sverige vi alla vill leva i. 

Varför behövs en konferens om integration?
Mycket av samhällets samtal om integration handlar om människor utifrån vad de inte kan, som till exempel språket och kunskapen om Sverige, och etablerade svenskars okunskap om andra kulturer. Därför vill vi skapa en konferens där vi utgår från människors kompetens, kunskap och kreativitet för att skapa nya möten och hitta nya lösningar!

Varför ska du vara med?
För att du kommer att träffa en massa kompetenta människor som du tidigare inte träffat. Du kommer att vara med om en fantastisk process där mer än 300 människor tillsammans formulerar sina idéer och lösningar. Du kommer att lyssna på och inspireras av eldsjälar som redan hittat sätt att bygga ett bättre Sverige på.

Vad hoppas vi att konferensen leder till?
Att deltagarna känner att deras kunskaper och erfarenheter varit till nytta när de lämnar konferensen. Att de får konkreta idéer på hur vi alla kan vara med och bygga vårt Sverige bättre.

Var, när och hur?

  • I Malmö (Malmö högskola, Orkanen) den 22 oktober kl. 8.30–17.00.
  • Konferensspråket är engelska och tolkar kommer att finnas.
  • Anmälan sker via ett formulär du hittar på sidan www.letstalkintegration.nu. Där finns också all annan information du kan tänkas behöva och möjlighet att komma i kontakt med oss ifall du har en fråga.

Vi ser fram emot att se dig där!

Konferensen är ett samarbete mellan IM Individuell Människohjälp, Ibn Rushd Studieförbund, Sensus Studieförbund och Malmö högskola

Ellen Isaksson

Praktikant hos IM Individuell Människohjälp, Sverigeavdelningen på huvudkontoret i Lund. En av mina huvuduppgifter är att vara med i planeringen av integrationskonferensen Let's Talk Integration i Malmö den 22 oktober.

Publicerat i Blogg | Taggat , | Stängt för kommentarer

Lyssningstips för världsförbättrare

Augusti är min favoritmånad. Fortfarande sommar, men med nystart i luften. Allt är möjligt.

Ett av de mål som jag har satt upp för mig själv under det andra halvåret 2016 är att etablera min pod Leva gott, både som marknadsföringskanal för mina föreläsningar och kurser och som en möjlighet att dela med mig av insikter, tankar, frågor, tips och verktyg till likasinnade.

Jag prövade lite i våras med podens två första avsnitt och jag gillar mediet. Min ambition är att publicera ett nytt podavsnitt varannan eller kanske var tredje vecka under hösten.

Du tillhör podens målgrupp om åtminstone några av de här påståendena stämmer för dig:

  • Du är engagerad ideellt och vill göra skillnad genom ditt engagemang.
  • Du har en ledarroll eller är nyfiken på att ta en ledarroll så småningom.
  • Du har en vardag där du till stor del bestämmer över din egen tid. Du gillar den friheten, men den har också ett pris: ibland kan du ha svårt att sätta gränser för ditt jobb och/eller ditt engagemang.
  • Du vill växa som människa, du är nyfiken på hur du kan utvecklas och lära dig nytt.
  • Du är en skapande och kreativ person, oavsett om det yttrar sig i storslagna projektidéer, stickmönster, avancerad matlagning eller DJ-gigg.
  • Du lyssnar gärna på någonting annat än musik emellanåt, till exempel en intressant pod.

Från och med den här veckan finns det tre avsnitt att lyssna på:

I avsnitt 1 pratar jag med samtalsterapeuten Fredrik Persson. Det handlar om hur vi som vill förändra världen kan hantera våra känslor av otillräcklighet och vanmakt. Hur ska vi kunna ta hand om oss själva och leva ett gott liv när världen faktiskt är fullständigt vidrig emellanåt? Hur ska vi kunna vila innan vi har åstadkommit den förändring vi vill?

Avsnitt 2 har en helt annan karaktär. Om det första avsnittet är ett samtal med tankepauser här och där så är det andra avsnittet ett rappt och energiskt samtal med Maria Estling Vannestål som driver poden Drömmen om Målajord. Hennes pod består av intervjuer med människor som lyssnar inåt och vågar följa sin dröm. Jag hade bett Maria att fundera över vad som förenar alla hennes podgäster, om det finns några framgångsfaktorer. Maria ger sina bästa tips.

I det tredje avsnittet är vi tillbaka i de stora, filosofiska frågorna igen. Då pratar jag med yoga- och meditationsläraren Maria Ståhl om ont och gott och om att leva medvetet. Det blev ett samtal om balansen mellan att acceptera mig själv som jag är och samtidigt välja vilka mönster jag vill upprätthålla och vilka jag vill släppa taget om.

I det fjärde avsnittet som publiceras om några veckor ger min goda vän Anna Hagstedt sina bästa karriärtips för eldsjälar. Det blir hur bra som helst.

Det går bra att lyssna på alla avsnitten och prenumerera på poden på Itunes eller Soundcloud. Allra enklast är kanske att lämna din e-postadress här, så får du ett meddelande av mig när det finns ett nytt avsnitt ute.

Vad är dina viktigaste mål under hösten? Eller väljer du hellre ett perspektiv eller ett förhållningssätt som du vill ha med dig, snarare än konkreta mål?

Oavsett vilket så önskar jag dig en alldeles underbar sensommar. Vi hörs, här på bloggen och annorstädes!

Lisa Moraeus

Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.

Publicerat i Blogg | Taggat , , , | Stängt för kommentarer

Forskningsprojekt om kommunikationen i frivilliga arbetsgrupper

Jag heter Aron Schoug och är doktorand vid institutionen för pedagogik och didaktik på Stockholms universitet. Jag söker deltagare till en studie om kommunikation och samarbetsprocesser i ideellt arbete inom det svenska civilsamhället som kommer att genomföras under 2016-2017. Studien ingår som en del i en större undersökning om civilsamhällets betydelse för demokratin.

Min ambition är att följa ett antal grupper, t.ex. föreningsstyrelser eller arbetsgrupper inom informella nätverk, i deras arbete för att därigenom bidra med vetenskaplig kunskap om hur samarbetet organiseras, hur medlemmarna interagerar med varandra samt vilket lärande som sker i verksamheten.

Sådan kunskap är värdefull eftersom den kan hjälpa civilsamhällets organisationer att bättre förstå de utmaningar de står inför och därmed också hitta strategier för att möta dessa utmaningar. För forskarsamhället kan studiens resultat kasta ljus på civilsamhällets och det frivilliga arbetets roll och funktion i samhället i stort, t.ex. när det gäller demokrati, delaktighet och tillit.

I studien ingår flera olika metoder såsom deltagande observation under möten och intervjuer såväl enskilda som i grupp. Ljud- och videoinspelning kommer att förekomma för att interaktionen ska kunna studeras i detalj. Allt insamlat material hanteras konfidentiellt och deltagarna kan när som helst välja att avbryta sitt deltagande.

Deltagarna kommer om de önskar att ges möjlighet att delta i analysprocessen genom att ta del av observationer och inspelningar och delge sina egna tolkningar. Jag tror att detta kan vara värdefullt i forskningsprocessen och dessutom hjälpa deltagarna att utveckla större medvetenhet kring kommunikationen och samarbetet i sina grupper.

Omfattningen av deltagandet kan komma att variera beroende på deltagarnas intresse. Utgångspunkten är dock att jag vill delta vid ca 5 möten under en halvårsperiod från och med att arbetet påbörjas (t.ex. augusti-mars) samt under denna tid genomföra minst två intervjuer med var och en av gruppens deltagare.

Vill din grupp delta i studien? Skicka ett mail till aron.schoug [snabel-a] edu.su.se eller ring 0730601481.

Aron Schoug

Aron Schoug är doktorand vid institutionen för pedagogik och didaktik på Stockholms universitet och forskar om kommunikation i civilsamhället.

Publicerat i Blogg | Taggat , | Stängt för kommentarer

”Det är viktigt med samarbete”

Internationella konferenser kan vara en märklig upplevelse. Niklas Hill har varit på ett forum för civilsamhället kring Östersjön.

Förra veckan var jag på Baltic Sea NGO Forum i Gdansk, en konferens för civilsamhället i Östersjöområdet. Jag anmälde mig utan att riktigt få grepp om syftet med konferensen. Nu i efterhand känns syftet ännu otydligare. Men jag fick ändå ut en hel del. Framförallt har jag fått ära känna en massa spännande personer. Det var även ganska häftigt att vara på en civilsamhällskonferens på Europeiska solidaritetscentret som är byggt på historiskt mark precis vid ingången till varvet i Gdansk. Det var där arbetarna gjorde uppror och fick diktaturen på fall. Överhuvudtaget var det inte fel att tillbringa några dagar i Gdansk, det är en stad som jag nog ska besöka igen vid tillfälle.

Ändå är det synd att forumet inte tog vara på den stora potentialen i att samla civilsamhällsorganisationer från tolv olika länder. Tänk vilken häftig arena för nätverkande och erfarenhetsutbyte det hade kunnat varit!

"Det är viktigt med samarbete"

”Det är viktigt med samarbete”

Istället gjordes det en rad väldigt märkliga prioriteringar. Exempelvis finns det en ”final statement” från varande nätverksforum de senaste femton åren. Men dessa fora är dels inte representativa för någon och dels är det inte så att forumdeltagarna diskuterar och beslutar om dessa dokument (vilket kanske är tur, för då skulle ingen hinna med något annat). Det är någon arbetsgrupp som tar fram texten och så dimpar den bara ner på deltagarna. Det är lite som om jag skulle skriva ihop en text och presentera den som slutdokument från Almedalsveckan 2016. En ganska meningslös exercis med andra ord. Särskilt med tanke på att dessa resolutioner mest innehåller tandlösa skrivelser i stil med ”det är viktigt med samarbete.”

Den stora behållningen med konferenser brukar vara att knyta nya kontakter. Visst, det brukar finnas ett officiellt program med key note speeches, powerpoints och hälsningsanföranden. Av politiska skäl och för att säkerställa finansieringen är det ofta nödvändigt att bjuda upp personer på scen som egentligen inte har någonting att säga. Möjligen är det en och annan panel eller föredrag där en faktiskt kan lära sig nåt nytt. Andra programpunkter får en bara lida sig igenom. Det är i kaffepausen och på konferensmiddagen det händer.

Rimliga konferensarrangörer har insett det och maxar deltagarnas möjligheter till nätverkande. Det finns en hel rad metoder för det, allt från speeddating till utställningar och open space. Även inom ramen för mer traditionella upplägg går det att skapa goda förutsättningar för nätverkande, exempelvis genom tillräckligt långa pauser, en informativ deltagarlista eller bordsplaceringen på middagen. Och med hjälp av sociala medier kan deltagarna redan i förväg få en uppfattning om de andra deltagarna och vilka som kan vara bra att prata med.

Nu finns det dels kulturella skillnader i vad som anses vara en lyckad konferens och dels generationsskillnader. I stora delar det svenska civilsamhället anses upplägg med passiva deltagare som förväntas sitta och lyssna numera som förlegat och som ett slöseri med livstid. Men så är det verkligen inte på annat håll. Och även finansiärer vill ofta se ett schema med så många programpunkter som möjligt, det kan det det göra svårt att arrangera möten med riktigt innovativa upplägg. Av det skälet var jag inställt på en ganska traditionell konferens men tyckte att möjligheterna till nätverkande ändå gjorde det värt att åka dit.

Tyvärr hade forumet inte bara ett traditionellt, rentav tråkigt, upplägg, det var även väldigt dåligt organiserat.

Det började med att arrangörerna hade stoppat in alldeles för många talare som skulle hålla föredrag inför hela plenumet, ibland så kort som 15 minuter. Det borde inte varit svårt att förutse att de skulle dra över allihopa, särskilt med tanke på att det fanns ingen som uppmanade dem att hålla tiden. Det hade varit mycket rimligare med parallella sessioner.

Men istället för att tvinga talarna att hålla tiden eller rycka mikrofonen ur händerna från gubbar som skulle ställa ”publikfrågor”, men egentligen bara mansplainade, så kortade arrangörerna ner pauserna och serverade lunch så sent som halv tre. Utan att det ens fanns fruktkorgar. Något som ledde till att en del deltagare smög ut för att skaffa lunch på egen hand. Den mest grundläggande uppgiften för en konferensarrangör är ju att hålla deltagarna mätta och nöjda, så det var verkligen ett misslyckande.

Planeringen brast även på en del andra punkter. Det fanns ingen deltagarlista och konferensmiddagen hölls på en bar där det även visades ett herrfotbollsspel på hög volym. De som ville prata med de andra deltagarna blev störda av herrfotbollsspelet. De som istället ville titta på herrfotbollen blev störda av middagen. Hur svårt hade det varit att erbjuda olika alternativ här?

Min mest allvarliga kritik är att deltagare kunde sprida rasistiska konspirationsteorier i plenumet utan en tydlig markering från moderatorn. Istället fick jag som deltagare ta på mig den rollen. Det är inte rimligt.

Men trots allt lär det inte bli sista gången jag åkte på en sådan konferens. Dels vet jag att både nästa och nästnästa års arrangörer kommer att göra ett avsevärt mycket bättre jobb. Och dels blev jag som samhällsvetare med masterexamen i globala studier oerhört fascinerat av allt som pågick under ytan på denna konferens. Den är tydligen trots allt tillräckligt viktigt för att missbrukas som arena för storpolitiska maktspel. Jag säger bara soft power och cultural diplomacy.

Utställningen i European Solidarity Center. Många av konferensdeltagarna var dock allt annat än aktivister.

Utställningen i European Solidarity Centre visar hur modiga demokratiaktivisterna var på 1970- och 80-talen. Många av konferensdeltagarna var dock allt annat än aktivister.

En annan intressant insikt jag fick var i vilken utsträckning väldigt många av de deltagande organisationer verka sitta i knän på sina bidragsgivare. De har helt gått in i rollen som utförare och tjänsteleverantör och är knappt påverkansaktörer alls. Ganska långt borta från fackföreningen Solidarność insatser på 1980-talet alltså. Vilket är rätt ironiskt med tanke på att konferensen hade ”Solidarity as a new dimension in Baltic Sea Cooperation” som slogan. Särskilt med tanke på de auktoritära tendenserna i Östersjöområdet är det rätt oroväckande. Å andra sidan var ju deltagarna i konferensen som sagt inte på något sätt representativa för civilsamhället i Östersjöområdet. Jag finner viss tröst i det.

Det behövs mer samverkan över nationsgränser inom civilsamhället. Vi har mycket att lära av varandra och utmaningarna är stora. Jag hoppas att Baltic Sea NGO Network skärper sig och tar sitt ansvar framöver.

Niklas Hill

Niklas Hill är historiker och samhällsvetare. Han är VD för Trinambai. Niklas har startat Förening för alla med målet att inspirera fler till ett engagemang i civilsamhället.

Publicerat i Blogg | Taggat , , , , | Stängt för kommentarer

Demokrati bortom formalia

Att jobba på ett litet förlag är synnerligen mångfacetterat. Mina arbetsuppgifter omfattar allt från att arbeta med text och form till logistik och försäljning. Många gillar inte det här med att sälja och det är också anledningen varför många fantastiska böcker som är utgivna av föreningar aldrig får någon större spridningar. Men att sälja till föreningar, särskilt små föreningar, kan ge intressanta insikter. Insikter som en inte får vare sig genom att forska på civilsamhället eller genom att arbeta på strategisk nivå.

Det mest slående är i vilka olika världar civilsamhällsstrategerna och gräsrötterna lever. Själv är jag del av den strategiska ankdammen men när jag träffar mindre föreningar får jag akta mig att inte använda för många fackuttryck. För annars kan de inte relatera. Följande replikskifte är inte påhittat:

– Vad är det här?

– Det är böcker för civilsamhället.

– Då är det ingenting för oss, för vi är en ideell förening!

Den här spaningen är nog mer eller mindre allmängods inom ideella sektorn. Men på sistone har jag även lagt märke till en annan sak. Trinambai har under det gångna året gett ut två material med fokus på ämnen som demokrati, jämställdhet, inkludering, mångfald, normkritik samt ungdoms- och medlemsinflytande: Demokratimodellen och Inflytandeguiden. De har tagits emot väl, men det är en viss utmaning att sälja in dem till små föreningar. Ofta tror de nämligen att de inte behöver arbeta med dessa frågor för att de redan kan allt.

Alla som någonsin har fördjupat sig i dessa frågor vet att det är ett arbete som aldrig tar slut. Det finns ingen organisation som är perfekt när det gäller demokrati och inkludering. Ingen. Däremot finns det förstås organisationer som har kommit mycket längre än alla andra. Men om någon påstår att ens organisation inte har några utmaningar tyder det snarare på bristande självinsikt.

Som medlem i branschorganisationen Mångfaldsföretagarna vet jag ju att mina branschkollegor med andra målgrupper har liknande utmaningar. Det finns samma tankevurpor i både näringsliv och offentliga sektorn. Men när det gäller ideella föreningar tillkommer en annan faktor: en väldigt snäv demokratisyn.

De allra flesta föreningar är ju demokratiska på pappret. Men att ha demokratiska stadgar betyder inte per automatik att föreningen har en fungerande interndemokrati. Inte ens att följa dessa demokratiska stadgar är tillräckligt. Det hjälper inte att mötet är behörigt utlyst när en del av medlemmarna inte kommer in i lokalen eftersom den inte är tillgänglig. Det spelar ingen roll om alla medlemmar har rätt att påverka när de saknar kunskap om hur en formulerar ett yrkande eller en motion.

Demokrati är inte lätt och det finns en del olösbara dilemman. Men det är lätt att komma igång: erkänn att din organisation inte är perfekt och sök kunskap.

Niklas Hill

Niklas Hill är historiker och samhällsvetare. Han är VD för Trinambai. Niklas har startat Förening för alla med målet att inspirera fler till ett engagemang i civilsamhället.

Publicerat i Blogg | Taggat , , , , | Stängt för kommentarer

Värdegrund på riktigt

Växjö kommun har sjösatt sin nya värdegrund som ska genomsyra kommunens arbete på alla nivåer. Arbetet med att ta fram en värdegrund och att få den att fungera på riktigt handlar inte om att hitta på fina ord och försöka få alla att leva efter dem. Snarare handlar det om att sätta ord på de värderingar som redan finns i organisationen, att förstärka det som är gott och starkt. Som kommunchef Monica Skagne säger:

– Det här är ju värderingar som i allra högsta grad finns på många håll i kommunen, men de har behövt förtydligas. Genom en värdegrund skapas en kultur som i sin tur skapar trygghet och öppenhet, och ett band mellan de anställda. Tillsammans är nyckeln – tillsammans skapar vi en kultur där respekt, trygghet, stolthet, transparens och glädje är ledorden.

Som Växjöbo ser jag fram emot att följa den här utvecklingen, nu när varje chef och medarbetare ska hitta sätt att göra värdegrunden till praktisk verklighet och använda den som den ledstjärna den faktiskt kan vara.

Det är en rejäl utmaning att få vissa gemensamma värderingar att på riktigt genomsyra verksamhet och attityder i en så stor organisation som en kommun. Eller i ett stort företag. Eller i en frivilligorganisation. Det räcker inte med att trycka upp en fin broschyr och ställa till med releaseparty, även om det säkert kan vara en bra start på arbetet.

Nej, jag tar tillbaka det. Om broschyren och releasepartyt är starten på arbetet så har någonting gått väldigt fel. Ett bra värdegrundsarbete startar med en kartläggning där alla är delaktiga i att hitta de grundläggande värderingar som redan finns och som är starka, goda och friska. De värderingar som vi gemensamt kommer fram till att vi vill leva efter.

Här har många föreningar och andra idéburna organisationer ett försprång, eftersom de ofta finns till för att försvara vissa värderingar. Bland just dessa värderingar är ett bra ställe att börja leta på. Hur skulle Amnestys vision att försvara mänskliga rättigheter och människors lika värde kunna prägla kulturen inom organisationen på ett tydligare sätt? Hur är det med Röda Korsets sju grundprinciper, kan de hjälpa oss att välja rätt attityd gentemot varandra? Vilka värdeord finns i din organisation och hur kan de vara en start i värdegrundsarbetet?

När värdegrunden väl är formulerad, på ett enkelt och kortfattat sätt som gärna är så koncist att det går att använda som ett mantra, då börjar arbetet med att också stärka värderingarna i vardagen.

Och det är verkligen ett arbete. Det kräver redskap, rutiner och ett modigt ledarskap.

Låt inte arbetet med värdegrunden ligga vid sidan om allting annat ni gör. Väv in det istället. Utgå från värdegrunden när ni planerar en ledarskapsutbildning eller tar fram formulär för medarbetarsamtal. Skriv in den i verksamhetsplaner och rapportmallar.

Precis som de mänskliga rättigheterna så är värdegrunden som viktigast när den är som svårast att hålla sig till. Det är då det gäller. När vi hamnar i konflikter, när vi är stressade till tunnelseende, när vi är besvikna och arga. Då ska inte värdegrunden stå och damma i någon pärm. Då ska den vara ledstången att hålla sig i, så att vi kommer ut på andra sidan i ett stycke.

Jag önskar Växjö kommun och alla andra idéburna organisationer lycka till med det här viktiga arbetet. Det är inte ”nice to have”. Det är grunden.

Vad är ditt allra bästa tips för att jobba med värderingar och värdegrund? Dela gärna med dig på Facebook, Twitter eller Instagram.

Lisa Moraeus

Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.

Publicerat i Blogg | Taggat , , | Stängt för kommentarer

Hvorfor er få innvandrere aktive ildsjeler?

Hvorfor er det få innvandrere som aktive ildsjeler i frivillige lag og foreninger? Prosjektet Bolyst gjennom ildsjeler analyserte rekrutteringsprosessene og fant forklaringer både hos innvandrere, og i nordmenns forestillinger om hva laget er og hvem det er til for.

Skrevet av: Marit Aure postdok. ved UiT Kari Lydersen, rådgiver i Hålogaland amatørteaterselskap, prosjektleder for «Bolyst gjennom ildsjeler»

Prosjektet «Bolyst gjennom ildsjeler» analyserte rekrutteringsprosessene og fant forklaringer hos innvandrere, og i nordmenns forestillinger om hva laget er og hvem det er til for. Prosjektet Bolyst gjennom ildsjeler har jobbet for å rekruttere unge mennesker, tilflyttere og innvandrere som ildsjeler til teatergrupper og idrettslag. I prosjektet erfarte vi at det var vanskelig å rekruttere innvandrere.

Hovedutfordringen innen rekruttering av ildsjeler ser ut til å handle om hvem laget oppfatter som potensielle frivillige og hvem de ønsker å rekruttere. Vi analyserte prosessen som ligger forut for selve rekrutteringen. I denne fasen ser vi at lagene har sine underliggende, ofte uuttalte fortellinger om hvorfor laget eksisterer og hvem det er til for.

Lokal identitet

I vår undersøkelse knytter grunnhistoriene den frivillige innsatsen til et samfunns- og identitetsbyggende arbeid. En viktig del av motivasjonen for å jobbe frivillig er å være med å skape gode lokalsamfunn, trivsel for innbyggerne, og å styrke lokale og regionale identiteter.

Ofte blir det antatt at innvandrere ikke har den motivasjonen og de kjennetegnene som kommer til uttrykk i disse grunnfortellingene: De anses allerede i utgangspunktet å ikke oppfylle de underliggende kriteriene for hvordan en ildsjel skal være.

Å gjøre seg synlig

Å bli synlig handler både om å gjøre seg synlig og å bli sett. I prosjektet har vi sett at det meste av rekrutteringen foregår gjennom nettverk. I praksis rekrutterer man ofte venner. Det er imidlertid få som har nettverk med deltakelse av både innvandrere og etnisk norske nordmenn. Innvandrerne er ikke bare usynlige, de finnes ikke i de nettverkene det rekrutteres fra.

Er det også slik at innvandrere ikke gjør seg synlige? Man blir synlig gjennom å melde «på»: komme med forslag på foreldremøter, målbære mild kritikk, fortelle at man har vært utøver selv, eller er frivillig i andre foreninger. Man viser at man er en som tar ansvar. De fleste styrer vil fort plukke opp og involvere dem som gjør seg synlige på denne måten.

I vårt prosjekt meldte ikke innvandrere seg «på». Dette kan skyldes problemer med språket, manglende vilje, mangel på forslag og engasjement, eller vansker med å forstå situasjonen og konseptet som grunnhistorien inngår i. Kanskje opplever verken de selv eller de som driver med styre og stell at de passer i formen?

Nøding og nettverk

I neste fase, den aktive rekrutteringen hvor man spør folk om de vil bli med i styret/laget, er nøding sentralt. Å nøde er å legge et velvillig, men gjerne betydelig, press på noen for å få dem til å ta på seg en oppgave. Å nøde innebærer å løfte fram personens egenskaper, erfaringer og vilje som noe foreningen har bruk for.

Når en nøder må en føle seg trygg på at vedkommende vil gjøre en god jobb og «passe inn» i den praktiske, formelle og også uformelle samhandlingen i et styre. Nøding forutsetter kjennskap og tillit.

Rekruttering fra eget nettverk fører til trygghet fordi kjennskap fungerer som en garanti for at nye medlemmer vil gjøre en god jobb og passe inn. Når få innvandrere inngår i nettverk med etniske nordmenn, mangler de denne kjennskapen og tilliten. De blir derfor ikke nødet.

Prosjektet viste at økt bevissthet om det å rekruttere innvandrere har effekt. Det er også lettere å få nye mennesker til å ta på seg oppgaver hvis oppgaver og forventninger er tydelige og avgrenset. Gode rekrutteringstiltak kan være lavterskeltilbud slik som kaffe for foreldre på bassengkanten, som bidrar til kjennskap.

Nye rutiner

For å få flere innvandrere med i frivillig arbeid er det nyttig å analysere lagets grunnhistorie. Hvordan påvirker den ulike innvandreres deltakelse og aktivitet? I neste omgang må det utvikles tiltak som kan avhjelpe lagets konkrete problemer.

Manglende kunnskap om frivillig arbeid kan løses med målrettet informasjon. Begrensede nettverk og manglende kjennskap krever at man våger å spørre utenfor sin kjente krets, eller bidrar til å åpne de aktuelle nettverkene.

En mulige rutine på eller før møter i laget er at to tillitsvalgte sammen tar direkte kontakt med de nye innvandrerne i klubben, hilser velkommen, spør om erfaringer og forteller om forventninger og muligheter i laget. Dette kvier mange seg for: Er det å spørre en innvandrer en risikosport og det egentlige problemet?

Prosjektet viste at økt bevissthet om det å rekruttere innvandrere har effekt. Det er også lettere å få nye mennesker til å ta på seg oppgaver hvis oppgaver og forventninger er tydelige og avgrenset. Gode rekrutteringstiltak kan være lavterskeltilbud slik kaffe for foreldre på bassengkanten, som bidrar til kjennskap.

For å få flere innvandrere med i frivillig arbeid er det nyttig å analysere lagets grunnhistorie. Hvordan påvirker den ulike innvandreres deltakelse og aktivitet? I neste omgang må det utvikles tiltak som kan avhjelpe lagets konkrete problemer. Manglende kunnskap om frivillig arbeid kan løses med målrettet informasjon. Begrensede nettverk og manglende kjennskap krever at man våger å spørre utenfor sin kjente krets, eller bidrar til å åpne de aktuelle nettverkene. En mulige rutine på eller før møter i laget er at to tillitsvalgte sammen tar direkte kontakt med de nye innvandrerne i klubben, hilser velkommen, spør om erfaringer og forteller om forventninger og muligheter i laget. Dette kvier mange seg for: er det å spørre en innvandrer en risikosport og det egentlige problemet?

Kronikken har stått på trykk i forskning.no

Kari Lydersen

Kari Lydersen är rådgivare på Hålogaland Amatørteaterselskap (HATS) i Tromsø.

Publicerat i Blogg | Taggat , , , | Stängt för kommentarer




  • Vårt nyhetsbrev

  • Senaste inläggen

  • Arkiv

    • 2016
    • 2015
    • 2014
    • 2013
    • 2012
  • Nyheter från Trinambai





  • Taggar

  • Follow on Bloglovin