Hemligheten för inkluderande föreningar

Inkluflera

Det är alltid lite speciellt att skicka en bok i tryck. Visst, jag har gjort det ett antal gånger nu, men det känns fortfarande pirrigt. Min nyaste bok heter Inkluflera och handlar om inkluderande medlemsrekrytering. Den ger både strategiska perspektiv och handfasta råd för föreningar kan få nya medlemmar att känna sig välkomna och hjälper dem att komma in i gemenskapen.

Nu är ju Inkluflera långtifrån den första boken om inkludering i ideella sektorn. Faktum är att det har kommit ganska många om det de senaste åren. Sverige ligger i framkant när det gäller metodutvecklingen på detta innovationsområde, det beror dels på en jämförelsevis stark genusvetenskaplig forskning och dels på att statliga aktörer som Allmänna arvsfonden i flera år har finansierat nyskapande utvecklingsprojekt. För de föreningar som vill bli mer inkluderande är det alltså bara att botanisera bland alla dessa böcker, filmer och poddar och sätta igång.

Kunskap är det alltså ingen brist på. Problemet är snarare att många föreningar inte är intresserade av att lära sig eller inte har någon probleminsikt. Jag har stått på ganska många föreningsmässor där besökare inte ens ville titta på exempelvis Demokratimodellen eller Inflytandeguiden. De hade ju demokratiska stadgar, tyckte de, så då behövde de väl inte fundera på saken något mera. Hur kan vi få dessa personer att vilja påbörja en resa mot större mångfald i sina organisationer?

Staten har ett uttalat mål för att öka mångfalden i civilsamhället och använder framförallt ett medel för att åstadkomma det: pengar. Dels är bidrag ofta villkorat till jämställdhetsmål med mera, dels finns det riktade anslag för olika inkluderingsprojekt. Ibland är dessa satsningar ganska meningslösa (tänk på engagemangsguiderna!) men genom åren har det även funnits en hel del välgenomtänkt projekt som har lämnat riktigt bra metodmaterial efter sig. Tyvärr saknas det ofta en mer långsiktig finansiering.

I den bästa av världar skulle föreningslivet sträva efter ökad mångfald även helt utan ekonomiska incitament. För att åstadkomma det behöver även små föreningar med opolitisk verksamhet inse hur viktiga de är för demokratin och hur mycket de kan bidra till en positiv samhällsutveckling genom att öppna upp sig. Detta är främst en fråga om folkbildning och jag tycker tyvärr inte att de tyngsta folkbildningsaktörerna, studieförbunden, tar sitt ansvar här.

Jag tror att det bästa sättet för att få föreningsmänniskor att intressera sig för inkluderingsmetodik är att visa att en inkluderande organisation är en starkare organisation. Och det är här Inkluflera kommer in i bilden. En förening som kommunicerar normkritiskt kan nå ut mycket bredare. En förening som slutar diskriminera till höger och vänster kan få många fler medlemmar. Det gäller alltså att koppla ihop inkludering med medlemsarbetet. De lyfter varandra och är en del av kärnverksamheten.

Om denna insikt får fotfäste i ideella sektorn kan det göra stor skillnad för ett mer inkluderande civilsamhälle.

Niklas Hill

Niklas Hill är historiker och samhällsvetare. Han är VD för Trinambai. Niklas har startat Förening för alla med målet att inspirera fler till ett engagemang i civilsamhället.

Publicerat i Blogg | Taggat , , , , , , , , | Stängt för kommentarer

Låt oss diskutera!

I boken Demokratimodellen skriver Thor Rutgersson och jag om behoven att förbättra den interna demokratin, attrahera unga vuxna och testa nya mötesformer. Många traditionella etablerade föreningar är fortfarande i alla högsta grad samhällsrelevanta och attraherar därmed unga vuxna. Ibland finns det dock något i organisationsstrukturen och -kulturen som gör att vi inte alltid lyckas behålla yngre generationer inom föreningen. En högre behållargrad främjar inte enbart förnyelse, en komponent som förebygger stagnation, utan även långsiktighet och kontinuitet vilka bidrar till föreningens utveckling och överlevnad.

Yngre personer klagar ofta på att det inte finns tid eller klimat som främjar diskussion och reflektion på möten. Det är inte sällan en får höra kommentarer som: ”Jag säger inget för att jag får ändå inget sagt. Besluten klubbas igenom snabbt i väntan på fikat. Jag vill gärna diskutera men det blir inte av.”

Brist på diskussion är en utmaning inom föreningslivet. Det kan hända att föreningsaktiva är rädda för ifrågasättande och kritiskt tänkande men ofta handlar det om rutin och invanda mönster. Förbättring av den interna demokratin bör därför prioriteras. Utrymme för diskussion och reflektion bör skapas och uppmuntras inom alla led.

Hur kan vi se till att det diskuteras mera och att fler kommer till tals? Föreningsordförande eller mötesordförande som ofta fördelar ordet kan bli bättre på att bjuda in till diskussion genom att ställa reflekterande öppna frågor. Hen kan bidra till ett bredare samtalsklimat genom att bli bättre på att lyssna för att lyssnande är inte enbart ett beteende utan en attityd. Det kan också innebära att ledarens roll kan behöva tonas ner om fler ska kunna komma till tals samtidigt som hen behöver förbli öppen närvarande, flexibel och accepterande. Den som inleder diskussionen kan uppmuntras att fortsätta med hjälp av gester och uppmuntrande ord från ordföranden såväl som övriga mötesdeltagare.

Föreningen kan också välja att testa nya mötesformer vilka uppmuntrar samtal. Klubban kan till att börja med avlägsnas. Diskussion kan introduceras som en specifik punkt på dagordningen och föreningsaktiva kan fika innan eller under mötets gång. Att sitta i en cirkel främjar diskussion och ögonkontakt mera än en rektangulär biosittning. Vid flera dagars konferenser och längre kurser kan deltagarna få i uppgift att reflektera och förbereda diskussionsmaterial inför nästa programpunkt. Diskussion kan i vissa fall leda till ordväxling och konflikter och en behöver vara förbered på det utan att vara konflikträdd.

En förening vilken uppmuntrar och främjar diskussion är en modern, levande och lärande förening som värnar om sina unga vuxna och vårdar sin interna demokrati.

Mirella Pejcic

Mirella har studerat mänskliga rättigheter och arbetar inom ideella sektorn. Hon är en av författarna till Demokratimodellen.

Publicerat i Blogg | Taggat , , | Stängt för kommentarer
  • Böcker för ideella föreningar

    Böcker för ideella föreningar

Godwins lag, civilsamhällsversionen

År 1990 formulerade juristen Mike Godwin en iakttagelse som blev känd som Godwins lag:

I takt med att en usenetdiskussion blir längre, går sannolikheten för att någon eller något jämförs med nazister eller Hitler mot ett

Usenet var populära diskussionsforum i internets begynnelse. Det Godwin menar är att en nätdiskussion som pågår länge förr eller senare kommer spåra och då kommer någon dragandes med en nazistjämförelse.

I sammanhanget är det bra att påminna sig om att nätet vid den tiden var ett ganska smalt utrymme vars betydelse för samhällsdebatten inte kommer av närheten av den det har idag. Godwins lag är dessutom inte menat jätteallvarligt. Men den går ändå att applicera på föreningssammanhang, då skulle den kunna formuleras så här:

I takt med att en föreningskonflikt pågår, går sannolikheten att någon anklagas för att bryta mot stadgarna mot ett.

Bara för tydlighetens skull vill jag påpeka att jag givetvis inte jämför ett stadgebrott med nazism. Däremot finns det intressanta paralleller i hur diskussioner kan haverera. I vår samtid finns det en del politiska rörelser – både i Sveriges riksdag och snart i Vita huset – som är fullt rimligt att jämföra med nazister. Men efter decennier av orimliga nazistjämförelser i andra sammanhang finns det en avtrubbning som kan gå så långt att det anses oseriöst att göra en sådan jämförelse överhuvudtaget. Med anklagelser om stadgebrott förhåller det sig på ett liknande sätt.

Det är inte alls bra, för givetvis ska en förening följa sina stadgar. Om det nu är så att stadgarna är dåligt skrivna och sätter i käppar i hjulet för verksamheten – ja, då är det bara att ändra dem. Dåliga stadgar ska revideras, inte brytas. Paragrafryttarna – så irriterande de än kan te sig – fyller därför en viktig funktion.

Problemet är snarare att det i många föreningskonflikter lätt blir svepande anklagelser om stadgebrott utan att den som kommer med anklagelsen kan peka vilken specifik paragraf det bryts mot. Ofta handlar kritiken då egentligen om någonting helt annat än formalia.

Nu är inte allt nedtecknad i stadgarna och så kommer det alltid att vara. Stadgar får inte blir för detaljerade, för då har styrelsen knappt något händelseutrymme längre. Här finns det en gråzon med praxis som aldrig har kodifierats, oskrivna regler alltså. När denna gråzon blir för stor är det problematiskt, särskilt när oskrivna regler krockar med de skrivna regler. För det ledar till intransparens och försvårar ansvarsutkrävande.

Det är fullt möjligt att köra en förening mot väggen utan att bryta stadgarna. Och ett beslut kan vara fattat helt enligt regelverket och ändå vara djupt odemokratiskt. Så då hjälper det inte att prata om stadgarna utan det gäller att ta upp dåligt ledarskap, en exkluderade möteskultur eller vad det nu handlar om.

Det förutsätter dock att en kan sätta ord på det. Och det är just där skon klämmer. Många har helt enkelt aldrig lärt sig att formulera kritik i föreningssammanhang som inte handlar om stadgar. En direkt följd av att civilsamhällets interna kompetensutveckling fokuserar för mycket på föreningsteknik och för lite på föreningsutveckling. Att prata om stadgar istället för verksamhet kan också bli en bekväm härskarteknik för föreningsrävar. Någon som inte är så bevandrad i föreningsteknik kommer ha lite att sätta emot.

För att kunna lösa en konflikt är det viktigt att sätta ord på dess föremål. Om diskussionen då istället glider in på formalia riskerar konflikten bara bli mer infekterad och långdragen. Ett första steg för att komma bort från är att ingen tillåts komma undan med svepande anklagelser om stadgebrott om hen inte kan peka ut en paragraf som det bryts mot.

Niklas Hill

Niklas Hill är historiker och samhällsvetare. Han är VD för Trinambai. Niklas har startat Förening för alla med målet att inspirera fler till ett engagemang i civilsamhället.

Publicerat i Blogg | Taggat , , | Stängt för kommentarer

Musik och makt i civilsamhället

Historikern Johan Lindal har skrivit en masteruppsats om Föreningen Svenska Tonsättare under mellankrigstiden. Den blev ett skolexempel på hur en liten intresseförening kunde uppnå en mäktig position genom att använda sina resurser på ett effektivt sätt. Här belyser han både mer och mindre positiva aspekter av deras tidiga verksamhet.

FST 1937. Fotograf okänd.

Vad händer när konstnärer organiserar sig och vilka mål kan de uppnå som de annars inte skulle ha kunnat? Det var en av de grundläggande frågorna jag ville besvara i mitt examensarbete om kompositörföreningen FST 1919-1939.

Mellan 1900 och 1930 bildades mängder av föreningar inom det svenska musiklivet, under en tid då stora delar av föreningslivet och folkrörelserna höll på att inkorporeras mer i samhällsbygget. 1918 bildades Föreningen Svenska Tonsättare (FST) med målet att ”främja de svenska tonsättarnas konstnärliga och ekonomiska intressen”. Det rörde sig om en medlemssvag intresseförening för konstmusiken som framför allt ville uppnå skäliga inkomster för kompositörer. Inom loppet av 20 år skulle FST emellertid komma att bli en viktig maktfaktor i hela det svenska musiklivet. Hur var det möjligt?

FST påbörjade sin verksamhet med knappt 40 medlemmar och nästan helt utan ekonomiska medel. Föreningens styrkor var istället av andra slag. Medlemmarna hade störst samlad kunskap inom sitt område, de hade ett brett kontaktnätverk i musiklivet och hade dessutom ett tydligt fokus på breda frågor som intresserade alla medlemmar och där man också fick med sig andra organisationer. En sådan fråga var ökat spelutrymme för samtida musik skriven och spelad av svenskar. Genom att kombinera dessa tre styrkor lyckades FST både bli trovärdiga motparter till regeringen i frågor som t.ex. upphovsrättslagstiftning och skaffa sig ett stort förtroendekapital inom själva musiklivet.

I takt med att FST:s systerförening STIM (bildad 1923) började inkassera upphovsrättsliga avgifter för kompositörernas räkning fick FST även tillgång till stora ekonomiska resurser. Från att från början bara syssla med frågor som rörde de egna medlemmarnas musik – den ”seriösa” konsert- och operamusiken – förvandlades FST snart till en understödsorganisation som delade ut anslag och bidrag till andra kompositörer, släktingar, orkestrar och musikföreningar. FST kunde på så vis styra vem som fick vad och därmed vilken musik som faktiskt spelades. Samtidigt drevs FST i en riktning som innebar ett bredare ansvar. Att hålla sig till sitt ursprungliga syfte blev en allt större utmaning ju mer föreningen växte, vilket starkt påverkades av vilken typ av resurser de hade tillgång till. Mer pengar gav FST nya motparter av olika önskvärdhet.

Det tidiga FST hade därtill en annan, mindre smickrande sida, bestående av vänskapskorruption och politiska skandaler. Ordförande 1925-1947, Kurt Atterberg, är för eftervärlden känd som nazistsympatisör som fick stå till svars efter världskriget. Han var likaså en auktoritär musikpersonlighet med tydligt maktbegär och långt ifrån ensam om detta. Min undersökning visade emellertid att åtminstone det senare till stor del var en produkt av hur musiklivet fungerade vid den här tiden. Det fanns liten eller ingen begränsning för hur många ”dubbla stolar” en person kunde inneha. Tjänster och gentjänster kollegor och vänner emellan kunde ske inom ramen för föreningsarbetet. Inget hindrade i praktiken styrelsens ledamöter från att använda föreningsmedel till egna projekt. Det svenska musiklivets ”frihet under ansvar”-devis bidrog till att de med rätt kontakter och status enkelt kunde uppnå positioner av nästan obegränsad makt.

Informella maktstrukturer lär knappast vara ett främmande fenomen i dagens civilsamhälle, även om dessa inte alltid fungerar som ovan. Att vara uppmärksam på organisationsklimat som gynnar maktmissbruk är en utmaning för alla som är verksamma i föreningar, då som nu.

Johan Lindal

Master i historia med särskilt intresse för kulturens villkor, språk, modern historia, samtidshistoria samt organisations- och maktanalys.

Publicerat i Blogg | Taggat , , , , , | Stängt för kommentarer

Konsten att lämna plats

Alla som någonsin varit aktiva i en ungdomsorganisation vet att det kommer en punkt där en får släppa taget. Du kanske har varit aktivt väldigt länge och bidragit med mycket tid och energi. Organisationen har blivit en viktig del av ditt liv. Då kan det kännas konstigt att lämna den och gå vidare. Ändå är det helt nödvändigt för att organisationen ska kunna utvecklas.

Hela poängen med ungdomsorganisationer är att vara en arena där unga människor kan ta plats och utvecklas. Detta på viss mån på bekostnad att vissa fel görs om och om igen. Men ungdomsorganisationer är inte bara en demokratiskola, de är också ett sammanhang där unga kan formulera sina politiska krav så att ungdomsrörelsen kan kanalisera deras röster. Även för att detta ska kunna fungera behöver dessa organisationer ha en övre åldersgräns. Annars är risken att äldre aktiva inte lämnar ifrån sig makten helt överhängande.

Ungdomsorganisationer är på inget sätt unikt i det avseendet. Pensionärsorganisationer fungerar efter precis samma princip. Och kvinnoorganisationer. Och patientorganisationer. Och organisationer för ensamstående föräldrar. Och fackföreningar. Och organisationer för personer som utsätts för rasism.

Fast just när sistnämnda gruppen träffas i slutna rum för att prata om sina erfarenheter är det tydligen kontroversiellt. Åtminstone enligt ett antal opinionsbildare som de senaste veckorna har fått förvånansvärt stort utrymme för svepande anklagelser mot afrikansvensk organisering.

Principen att grupper som utsätts för diskriminering och strukturellt förtryck skapar sina egna rum kallas för separatism. Separatism är en reaktion på de maktordningar som finns i samhället. För att kunna bekämpa orättvisor behöver en först erkänna att det finns orättvisa maktstrukturer. I alla tider har de som drabbas av orättvisor gått ihop och organiserat sig. Det är inte separatism som delar in människor i grupper, separatism är en reaktion på denna indelning. Hade vi haft ett samhälle där människor skulle ges olika förutsättningar utifrån stjärntecken hade vi nog sett stenbockarna eller skorpioner gå ihop för att hävda sig mot lejonen och tvillingarna.

Att separatism väcker så starka känslor kan mycket väl bero på att den upplevs som ett hot mot rådande maktförhållanden. Och det är ju precis det som är poängen. Men om det är så tyder det på att de som mest högljudd agiterar mot separatistisk organisering egentligen inte stör sig särskilt mycket på den strukturella rasism som genomsyrar vårt samhälle.

Naturligtvis kan en jämlikhetsrörelse som har separatism som enda metod inte vara framgångsrikt. Ingen rättighetskamp kan vinnas utan allierade, det vill säga personer som inte drabbas av diskriminering själv, men som ändå stödjer kampen. Men det betyder inte att allierade ska ha tillträde till alla rum hela tiden. En rörelse kan rymma många olika organisationer och grupper, både separatistiska och icke-separatistiska.

En sak som utmärker en bra allierad är att inte ta plats på bekostnad av den grupp som kampen gäller.

Niklas Hill

Niklas Hill är historiker och samhällsvetare. Han är VD för Trinambai. Niklas har startat Förening för alla med målet att inspirera fler till ett engagemang i civilsamhället.

Publicerat i Blogg | Taggat , , | Stängt för kommentarer

Varför engagemang?

En av mina kollegor ställde en gång frågan till mig: ”Varför tror du att människor engagerar sig? Vad är det som driver deras engagemang?” Jag hade inget bra svar. Jag hade aldrig tidigare reflekterat kring frågan för att engagemang alltid har varit en självklarhet i mitt liv. Jag började engagera mig inom föreningslivet redan på högstadiet och fortsatte sedan under gymnasietiden då jag initierade bildande av en humanistförening på skolan och startade en kollektiv insamling till Barnfonden. Som ung vuxen var jag aktiv inom en rad ideella organisationer samt inom studentkåren vid San Francisco State University och Göteborgs universitet. Idag arbetar jag inom den ideella sektorn. Jag arbetar för och med människor som är ideellt engagerade. Dessutom är jag själv ideellt aktiv vid sidan om arbetet.

Den idéburna sektorn kan vara byråkratisk och hierarkisk. Ibland råder det exkluderande strukturer och kulturer samtidigt som den interna demokratin kan behöva förbättring. Såväl personkonflikter som ideologiska polariseringar och olika grupperingar förekommer. Människor kommer och människor går. Det är ett faktum att många ideella organisationer har utmaningar med att attrahera och behålla nya aktiva medlemmar och upprätthålla mångfald utifrån ålder, kön, funktionalitet, sexuell läggning, etnicitet och religion.

Det är också ett faktum att många ideella organisationer har långvarigt ideellt aktiva som inte ger upp trots att de ibland behöver arbeta i motvind och befinna sig i strukturen, kulturen och konflikten. De kallas för eldsjälar. De brinner för organisationens vision. De lever för organisationen. Deras motivation och drivkraft kan framstå som en gåta. Förutom interna utmaningar inom organisationen finns det även privata utmaningar som behöver beaktas i kalkylen. Ideellt aktiva har pressade scheman, krävande arbeten och barn som behöver uppmärksamhet. Kanske har de sjuka föräldrar som behöver omsorg. Det finns med andra ord mycket som skulle kunna begränsa deras engagemang eller hindra dem från att engagera sig.

Jag har reflekterat kring frågan genom att lyssna på ideella krafter som jag arbetar med. Jag har även ställt frågan till mig själv. Utan att ha läst en hög med forskningsmaterial kan jag nu i all enkelhet svara på frågan som kollegan ställde till mig. Människor engagerar sig för att de vill göra nytta och för att de tror på något. Ideellt engagerade vill påverka och förändra både organisationen men även samhället omkring den. Individer gillar att befinna sig i ett kollektiv och de behöver känna samhörighet.  Samhörighet kan individen hitta inom föreningslivet med andra likasinnade som arbetar mot gemensamma mål. Istället för att fråga varför engagemang bör vi istället konstatera varför inte engagemang!

Mirella Pejcic

Mirella har studerat mänskliga rättigheter och arbetar inom ideella sektorn. Hon är en av författarna till Demokratimodellen.

Publicerat i Blogg | Stängt för kommentarer

Let’s Talk Integration – En spännande konferens om integration i Malmö

En av höstens mest spännande konferenser om integration går av stapeln den 22 oktober i Malmö. En konferens där deltagarna tillsammans skapar innehållet genom sina egna erfarenheter, drivkrafter och kunskaper i syfte att hitta vägar för att skapa det Sverige vi alla vill leva i. 

Varför behövs en konferens om integration?
Mycket av samhällets samtal om integration handlar om människor utifrån vad de inte kan, som till exempel språket och kunskapen om Sverige, och etablerade svenskars okunskap om andra kulturer. Därför vill vi skapa en konferens där vi utgår från människors kompetens, kunskap och kreativitet för att skapa nya möten och hitta nya lösningar!

Varför ska du vara med?
För att du kommer att träffa en massa kompetenta människor som du tidigare inte träffat. Du kommer att vara med om en fantastisk process där mer än 300 människor tillsammans formulerar sina idéer och lösningar. Du kommer att lyssna på och inspireras av eldsjälar som redan hittat sätt att bygga ett bättre Sverige på.

Vad hoppas vi att konferensen leder till?
Att deltagarna känner att deras kunskaper och erfarenheter varit till nytta när de lämnar konferensen. Att de får konkreta idéer på hur vi alla kan vara med och bygga vårt Sverige bättre.

Var, när och hur?

  • I Malmö (Malmö högskola, Orkanen) den 22 oktober kl. 8.30–17.00.
  • Konferensspråket är engelska och tolkar kommer att finnas.
  • Anmälan sker via ett formulär du hittar på sidan www.letstalkintegration.nu. Där finns också all annan information du kan tänkas behöva och möjlighet att komma i kontakt med oss ifall du har en fråga.

Vi ser fram emot att se dig där!

Konferensen är ett samarbete mellan IM Individuell Människohjälp, Ibn Rushd Studieförbund, Sensus Studieförbund och Malmö högskola

Ellen Isaksson

Praktikant hos IM Individuell Människohjälp, Sverigeavdelningen på huvudkontoret i Lund. En av mina huvuduppgifter är att vara med i planeringen av integrationskonferensen Let's Talk Integration i Malmö den 22 oktober.

Publicerat i Blogg | Taggat , | Stängt för kommentarer

Lyssningstips för världsförbättrare

Augusti är min favoritmånad. Fortfarande sommar, men med nystart i luften. Allt är möjligt.

Ett av de mål som jag har satt upp för mig själv under det andra halvåret 2016 är att etablera min pod Leva gott, både som marknadsföringskanal för mina föreläsningar och kurser och som en möjlighet att dela med mig av insikter, tankar, frågor, tips och verktyg till likasinnade.

Jag prövade lite i våras med podens två första avsnitt och jag gillar mediet. Min ambition är att publicera ett nytt podavsnitt varannan eller kanske var tredje vecka under hösten.

Du tillhör podens målgrupp om åtminstone några av de här påståendena stämmer för dig:

  • Du är engagerad ideellt och vill göra skillnad genom ditt engagemang.
  • Du har en ledarroll eller är nyfiken på att ta en ledarroll så småningom.
  • Du har en vardag där du till stor del bestämmer över din egen tid. Du gillar den friheten, men den har också ett pris: ibland kan du ha svårt att sätta gränser för ditt jobb och/eller ditt engagemang.
  • Du vill växa som människa, du är nyfiken på hur du kan utvecklas och lära dig nytt.
  • Du är en skapande och kreativ person, oavsett om det yttrar sig i storslagna projektidéer, stickmönster, avancerad matlagning eller DJ-gigg.
  • Du lyssnar gärna på någonting annat än musik emellanåt, till exempel en intressant pod.

Från och med den här veckan finns det tre avsnitt att lyssna på:

I avsnitt 1 pratar jag med samtalsterapeuten Fredrik Persson. Det handlar om hur vi som vill förändra världen kan hantera våra känslor av otillräcklighet och vanmakt. Hur ska vi kunna ta hand om oss själva och leva ett gott liv när världen faktiskt är fullständigt vidrig emellanåt? Hur ska vi kunna vila innan vi har åstadkommit den förändring vi vill?

Avsnitt 2 har en helt annan karaktär. Om det första avsnittet är ett samtal med tankepauser här och där så är det andra avsnittet ett rappt och energiskt samtal med Maria Estling Vannestål som driver poden Drömmen om Målajord. Hennes pod består av intervjuer med människor som lyssnar inåt och vågar följa sin dröm. Jag hade bett Maria att fundera över vad som förenar alla hennes podgäster, om det finns några framgångsfaktorer. Maria ger sina bästa tips.

I det tredje avsnittet är vi tillbaka i de stora, filosofiska frågorna igen. Då pratar jag med yoga- och meditationsläraren Maria Ståhl om ont och gott och om att leva medvetet. Det blev ett samtal om balansen mellan att acceptera mig själv som jag är och samtidigt välja vilka mönster jag vill upprätthålla och vilka jag vill släppa taget om.

I det fjärde avsnittet som publiceras om några veckor ger min goda vän Anna Hagstedt sina bästa karriärtips för eldsjälar. Det blir hur bra som helst.

Det går bra att lyssna på alla avsnitten och prenumerera på poden på Itunes eller Soundcloud. Allra enklast är kanske att lämna din e-postadress här, så får du ett meddelande av mig när det finns ett nytt avsnitt ute.

Vad är dina viktigaste mål under hösten? Eller väljer du hellre ett perspektiv eller ett förhållningssätt som du vill ha med dig, snarare än konkreta mål?

Oavsett vilket så önskar jag dig en alldeles underbar sensommar. Vi hörs, här på bloggen och annorstädes!

Lisa Moraeus

Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.

Publicerat i Blogg | Taggat , , , | Stängt för kommentarer

Forskningsprojekt om kommunikationen i frivilliga arbetsgrupper

Jag heter Aron Schoug och är doktorand vid institutionen för pedagogik och didaktik på Stockholms universitet. Jag söker deltagare till en studie om kommunikation och samarbetsprocesser i ideellt arbete inom det svenska civilsamhället som kommer att genomföras under 2016-2017. Studien ingår som en del i en större undersökning om civilsamhällets betydelse för demokratin.

Min ambition är att följa ett antal grupper, t.ex. föreningsstyrelser eller arbetsgrupper inom informella nätverk, i deras arbete för att därigenom bidra med vetenskaplig kunskap om hur samarbetet organiseras, hur medlemmarna interagerar med varandra samt vilket lärande som sker i verksamheten.

Sådan kunskap är värdefull eftersom den kan hjälpa civilsamhällets organisationer att bättre förstå de utmaningar de står inför och därmed också hitta strategier för att möta dessa utmaningar. För forskarsamhället kan studiens resultat kasta ljus på civilsamhällets och det frivilliga arbetets roll och funktion i samhället i stort, t.ex. när det gäller demokrati, delaktighet och tillit.

I studien ingår flera olika metoder såsom deltagande observation under möten och intervjuer såväl enskilda som i grupp. Ljud- och videoinspelning kommer att förekomma för att interaktionen ska kunna studeras i detalj. Allt insamlat material hanteras konfidentiellt och deltagarna kan när som helst välja att avbryta sitt deltagande.

Deltagarna kommer om de önskar att ges möjlighet att delta i analysprocessen genom att ta del av observationer och inspelningar och delge sina egna tolkningar. Jag tror att detta kan vara värdefullt i forskningsprocessen och dessutom hjälpa deltagarna att utveckla större medvetenhet kring kommunikationen och samarbetet i sina grupper.

Omfattningen av deltagandet kan komma att variera beroende på deltagarnas intresse. Utgångspunkten är dock att jag vill delta vid ca 5 möten under en halvårsperiod från och med att arbetet påbörjas (t.ex. augusti-mars) samt under denna tid genomföra minst två intervjuer med var och en av gruppens deltagare.

Vill din grupp delta i studien? Skicka ett mail till aron.schoug [snabel-a] edu.su.se eller ring 0730601481.

Aron Schoug

Aron Schoug är doktorand vid institutionen för pedagogik och didaktik på Stockholms universitet och forskar om kommunikation i civilsamhället.

Publicerat i Blogg | Taggat , | Stängt för kommentarer

”Det är viktigt med samarbete”

Internationella konferenser kan vara en märklig upplevelse. Niklas Hill har varit på ett forum för civilsamhället kring Östersjön.

Förra veckan var jag på Baltic Sea NGO Forum i Gdansk, en konferens för civilsamhället i Östersjöområdet. Jag anmälde mig utan att riktigt få grepp om syftet med konferensen. Nu i efterhand känns syftet ännu otydligare. Men jag fick ändå ut en hel del. Framförallt har jag fått ära känna en massa spännande personer. Det var även ganska häftigt att vara på en civilsamhällskonferens på Europeiska solidaritetscentret som är byggt på historiskt mark precis vid ingången till varvet i Gdansk. Det var där arbetarna gjorde uppror och fick diktaturen på fall. Överhuvudtaget var det inte fel att tillbringa några dagar i Gdansk, det är en stad som jag nog ska besöka igen vid tillfälle.

Ändå är det synd att forumet inte tog vara på den stora potentialen i att samla civilsamhällsorganisationer från tolv olika länder. Tänk vilken häftig arena för nätverkande och erfarenhetsutbyte det hade kunnat varit!

"Det är viktigt med samarbete"

”Det är viktigt med samarbete”

Istället gjordes det en rad väldigt märkliga prioriteringar. Exempelvis finns det en ”final statement” från varande nätverksforum de senaste femton åren. Men dessa fora är dels inte representativa för någon och dels är det inte så att forumdeltagarna diskuterar och beslutar om dessa dokument (vilket kanske är tur, för då skulle ingen hinna med något annat). Det är någon arbetsgrupp som tar fram texten och så dimpar den bara ner på deltagarna. Det är lite som om jag skulle skriva ihop en text och presentera den som slutdokument från Almedalsveckan 2016. En ganska meningslös exercis med andra ord. Särskilt med tanke på att dessa resolutioner mest innehåller tandlösa skrivelser i stil med ”det är viktigt med samarbete.”

Den stora behållningen med konferenser brukar vara att knyta nya kontakter. Visst, det brukar finnas ett officiellt program med key note speeches, powerpoints och hälsningsanföranden. Av politiska skäl och för att säkerställa finansieringen är det ofta nödvändigt att bjuda upp personer på scen som egentligen inte har någonting att säga. Möjligen är det en och annan panel eller föredrag där en faktiskt kan lära sig nåt nytt. Andra programpunkter får en bara lida sig igenom. Det är i kaffepausen och på konferensmiddagen det händer.

Rimliga konferensarrangörer har insett det och maxar deltagarnas möjligheter till nätverkande. Det finns en hel rad metoder för det, allt från speeddating till utställningar och open space. Även inom ramen för mer traditionella upplägg går det att skapa goda förutsättningar för nätverkande, exempelvis genom tillräckligt långa pauser, en informativ deltagarlista eller bordsplaceringen på middagen. Och med hjälp av sociala medier kan deltagarna redan i förväg få en uppfattning om de andra deltagarna och vilka som kan vara bra att prata med.

Nu finns det dels kulturella skillnader i vad som anses vara en lyckad konferens och dels generationsskillnader. I stora delar det svenska civilsamhället anses upplägg med passiva deltagare som förväntas sitta och lyssna numera som förlegat och som ett slöseri med livstid. Men så är det verkligen inte på annat håll. Och även finansiärer vill ofta se ett schema med så många programpunkter som möjligt, det kan det det göra svårt att arrangera möten med riktigt innovativa upplägg. Av det skälet var jag inställt på en ganska traditionell konferens men tyckte att möjligheterna till nätverkande ändå gjorde det värt att åka dit.

Tyvärr hade forumet inte bara ett traditionellt, rentav tråkigt, upplägg, det var även väldigt dåligt organiserat.

Det började med att arrangörerna hade stoppat in alldeles för många talare som skulle hålla föredrag inför hela plenumet, ibland så kort som 15 minuter. Det borde inte varit svårt att förutse att de skulle dra över allihopa, särskilt med tanke på att det fanns ingen som uppmanade dem att hålla tiden. Det hade varit mycket rimligare med parallella sessioner.

Men istället för att tvinga talarna att hålla tiden eller rycka mikrofonen ur händerna från gubbar som skulle ställa ”publikfrågor”, men egentligen bara mansplainade, så kortade arrangörerna ner pauserna och serverade lunch så sent som halv tre. Utan att det ens fanns fruktkorgar. Något som ledde till att en del deltagare smög ut för att skaffa lunch på egen hand. Den mest grundläggande uppgiften för en konferensarrangör är ju att hålla deltagarna mätta och nöjda, så det var verkligen ett misslyckande.

Planeringen brast även på en del andra punkter. Det fanns ingen deltagarlista och konferensmiddagen hölls på en bar där det även visades ett herrfotbollsspel på hög volym. De som ville prata med de andra deltagarna blev störda av herrfotbollsspelet. De som istället ville titta på herrfotbollen blev störda av middagen. Hur svårt hade det varit att erbjuda olika alternativ här?

Min mest allvarliga kritik är att deltagare kunde sprida rasistiska konspirationsteorier i plenumet utan en tydlig markering från moderatorn. Istället fick jag som deltagare ta på mig den rollen. Det är inte rimligt.

Men trots allt lär det inte bli sista gången jag åkte på en sådan konferens. Dels vet jag att både nästa och nästnästa års arrangörer kommer att göra ett avsevärt mycket bättre jobb. Och dels blev jag som samhällsvetare med masterexamen i globala studier oerhört fascinerat av allt som pågick under ytan på denna konferens. Den är tydligen trots allt tillräckligt viktigt för att missbrukas som arena för storpolitiska maktspel. Jag säger bara soft power och cultural diplomacy.

Utställningen i European Solidarity Center. Många av konferensdeltagarna var dock allt annat än aktivister.

Utställningen i European Solidarity Centre visar hur modiga demokratiaktivisterna var på 1970- och 80-talen. Många av konferensdeltagarna var dock allt annat än aktivister.

En annan intressant insikt jag fick var i vilken utsträckning väldigt många av de deltagande organisationer verka sitta i knän på sina bidragsgivare. De har helt gått in i rollen som utförare och tjänsteleverantör och är knappt påverkansaktörer alls. Ganska långt borta från fackföreningen Solidarność insatser på 1980-talet alltså. Vilket är rätt ironiskt med tanke på att konferensen hade ”Solidarity as a new dimension in Baltic Sea Cooperation” som slogan. Särskilt med tanke på de auktoritära tendenserna i Östersjöområdet är det rätt oroväckande. Å andra sidan var ju deltagarna i konferensen som sagt inte på något sätt representativa för civilsamhället i Östersjöområdet. Jag finner viss tröst i det.

Det behövs mer samverkan över nationsgränser inom civilsamhället. Vi har mycket att lära av varandra och utmaningarna är stora. Jag hoppas att Baltic Sea NGO Network skärper sig och tar sitt ansvar framöver.

Niklas Hill

Niklas Hill är historiker och samhällsvetare. Han är VD för Trinambai. Niklas har startat Förening för alla med målet att inspirera fler till ett engagemang i civilsamhället.

Publicerat i Blogg | Taggat , , , , | Stängt för kommentarer




  • Vårt nyhetsbrev

  • Senaste inläggen

  • Arkiv

    • 2017
    • 2016
    • 2015
    • 2014
    • 2013
    • 2012
  • Nyheter från Trinambai





  • Taggar

  • Follow on Bloglovin