Forskningsprojekt om kommunikationen i frivilliga arbetsgrupper

Jag heter Aron Schoug och är doktorand vid institutionen för pedagogik och didaktik på Stockholms universitet. Jag söker deltagare till en studie om kommunikation och samarbetsprocesser i ideellt arbete inom det svenska civilsamhället som kommer att genomföras under 2016-2017. Studien ingår som en del i en större undersökning om civilsamhällets betydelse för demokratin.

Min ambition är att följa ett antal grupper, t.ex. föreningsstyrelser eller arbetsgrupper inom informella nätverk, i deras arbete för att därigenom bidra med vetenskaplig kunskap om hur samarbetet organiseras, hur medlemmarna interagerar med varandra samt vilket lärande som sker i verksamheten.

Sådan kunskap är värdefull eftersom den kan hjälpa civilsamhällets organisationer att bättre förstå de utmaningar de står inför och därmed också hitta strategier för att möta dessa utmaningar. För forskarsamhället kan studiens resultat kasta ljus på civilsamhällets och det frivilliga arbetets roll och funktion i samhället i stort, t.ex. när det gäller demokrati, delaktighet och tillit.

I studien ingår flera olika metoder såsom deltagande observation under möten och intervjuer såväl enskilda som i grupp. Ljud- och videoinspelning kommer att förekomma för att interaktionen ska kunna studeras i detalj. Allt insamlat material hanteras konfidentiellt och deltagarna kan när som helst välja att avbryta sitt deltagande.

Deltagarna kommer om de önskar att ges möjlighet att delta i analysprocessen genom att ta del av observationer och inspelningar och delge sina egna tolkningar. Jag tror att detta kan vara värdefullt i forskningsprocessen och dessutom hjälpa deltagarna att utveckla större medvetenhet kring kommunikationen och samarbetet i sina grupper.

Omfattningen av deltagandet kan komma att variera beroende på deltagarnas intresse. Utgångspunkten är dock att jag vill delta vid ca 5 möten under en halvårsperiod från och med att arbetet påbörjas (t.ex. augusti-mars) samt under denna tid genomföra minst två intervjuer med var och en av gruppens deltagare.

Vill din grupp delta i studien? Skicka ett mail till aron.schoug [snabel-a] edu.su.se eller ring 0730601481.

Aron Schoug

Aron Schoug är doktorand vid institutionen för pedagogik och didaktik på Stockholms universitet och forskar om kommunikation i civilsamhället.

Publicerat i Blogg | Taggat , | Stängt för kommentarer

”Det är viktigt med samarbete”

Internationella konferenser kan vara en märklig upplevelse. Niklas Hill har varit på ett forum för civilsamhället kring Östersjön.

Förra veckan var jag på Baltic Sea NGO Forum i Gdansk, en konferens för civilsamhället i Östersjöområdet. Jag anmälde mig utan att riktigt få grepp om syftet med konferensen. Nu i efterhand känns syftet ännu otydligare. Men jag fick ändå ut en hel del. Framförallt har jag fått ära känna en massa spännande personer. Det var även ganska häftigt att vara på en civilsamhällskonferens på Europeiska solidaritetscentret som är byggt på historiskt mark precis vid ingången till varvet i Gdansk. Det var där arbetarna gjorde uppror och fick diktaturen på fall. Överhuvudtaget var det inte fel att tillbringa några dagar i Gdansk, det är en stad som jag nog ska besöka igen vid tillfälle.

Ändå är det synd att forumet inte tog vara på den stora potentialen i att samla civilsamhällsorganisationer från tolv olika länder. Tänk vilken häftig arena för nätverkande och erfarenhetsutbyte det hade kunnat varit!

"Det är viktigt med samarbete"

”Det är viktigt med samarbete”

Istället gjordes det en rad väldigt märkliga prioriteringar. Exempelvis finns det en ”final statement” från varande nätverksforum de senaste femton åren. Men dessa fora är dels inte representativa för någon och dels är det inte så att forumdeltagarna diskuterar och beslutar om dessa dokument (vilket kanske är tur, för då skulle ingen hinna med något annat). Det är någon arbetsgrupp som tar fram texten och så dimpar den bara ner på deltagarna. Det är lite som om jag skulle skriva ihop en text och presentera den som slutdokument från Almedalsveckan 2016. En ganska meningslös exercis med andra ord. Särskilt med tanke på att dessa resolutioner mest innehåller tandlösa skrivelser i stil med ”det är viktigt med samarbete.”

Den stora behållningen med konferenser brukar vara att knyta nya kontakter. Visst, det brukar finnas ett officiellt program med key note speeches, powerpoints och hälsningsanföranden. Av politiska skäl och för att säkerställa finansieringen är det ofta nödvändigt att bjuda upp personer på scen som egentligen inte har någonting att säga. Möjligen är det en och annan panel eller föredrag där en faktiskt kan lära sig nåt nytt. Andra programpunkter får en bara lida sig igenom. Det är i kaffepausen och på konferensmiddagen det händer.

Rimliga konferensarrangörer har insett det och maxar deltagarnas möjligheter till nätverkande. Det finns en hel rad metoder för det, allt från speeddating till utställningar och open space. Även inom ramen för mer traditionella upplägg går det att skapa goda förutsättningar för nätverkande, exempelvis genom tillräckligt långa pauser, en informativ deltagarlista eller bordsplaceringen på middagen. Och med hjälp av sociala medier kan deltagarna redan i förväg få en uppfattning om de andra deltagarna och vilka som kan vara bra att prata med.

Nu finns det dels kulturella skillnader i vad som anses vara en lyckad konferens och dels generationsskillnader. I stora delar det svenska civilsamhället anses upplägg med passiva deltagare som förväntas sitta och lyssna numera som förlegat och som ett slöseri med livstid. Men så är det verkligen inte på annat håll. Och även finansiärer vill ofta se ett schema med så många programpunkter som möjligt, det kan det det göra svårt att arrangera möten med riktigt innovativa upplägg. Av det skälet var jag inställt på en ganska traditionell konferens men tyckte att möjligheterna till nätverkande ändå gjorde det värt att åka dit.

Tyvärr hade forumet inte bara ett traditionellt, rentav tråkigt, upplägg, det var även väldigt dåligt organiserat.

Det började med att arrangörerna hade stoppat in alldeles för många talare som skulle hålla föredrag inför hela plenumet, ibland så kort som 15 minuter. Det borde inte varit svårt att förutse att de skulle dra över allihopa, särskilt med tanke på att det fanns ingen som uppmanade dem att hålla tiden. Det hade varit mycket rimligare med parallella sessioner.

Men istället för att tvinga talarna att hålla tiden eller rycka mikrofonen ur händerna från gubbar som skulle ställa ”publikfrågor”, men egentligen bara mansplainade, så kortade arrangörerna ner pauserna och serverade lunch så sent som halv tre. Utan att det ens fanns fruktkorgar. Något som ledde till att en del deltagare smög ut för att skaffa lunch på egen hand. Den mest grundläggande uppgiften för en konferensarrangör är ju att hålla deltagarna mätta och nöjda, så det var verkligen ett misslyckande.

Planeringen brast även på en del andra punkter. Det fanns ingen deltagarlista och konferensmiddagen hölls på en bar där det även visades ett herrfotbollsspel på hög volym. De som ville prata med de andra deltagarna blev störda av herrfotbollsspelet. De som istället ville titta på herrfotbollen blev störda av middagen. Hur svårt hade det varit att erbjuda olika alternativ här?

Min mest allvarliga kritik är att deltagare kunde sprida rasistiska konspirationsteorier i plenumet utan en tydlig markering från moderatorn. Istället fick jag som deltagare ta på mig den rollen. Det är inte rimligt.

Men trots allt lär det inte bli sista gången jag åkte på en sådan konferens. Dels vet jag att både nästa och nästnästa års arrangörer kommer att göra ett avsevärt mycket bättre jobb. Och dels blev jag som samhällsvetare med masterexamen i globala studier oerhört fascinerat av allt som pågick under ytan på denna konferens. Den är tydligen trots allt tillräckligt viktigt för att missbrukas som arena för storpolitiska maktspel. Jag säger bara soft power och cultural diplomacy.

Utställningen i European Solidarity Center. Många av konferensdeltagarna var dock allt annat än aktivister.

Utställningen i European Solidarity Centre visar hur modiga demokratiaktivisterna var på 1970- och 80-talen. Många av konferensdeltagarna var dock allt annat än aktivister.

En annan intressant insikt jag fick var i vilken utsträckning väldigt många av de deltagande organisationer verka sitta i knän på sina bidragsgivare. De har helt gått in i rollen som utförare och tjänsteleverantör och är knappt påverkansaktörer alls. Ganska långt borta från fackföreningen Solidarność insatser på 1980-talet alltså. Vilket är rätt ironiskt med tanke på att konferensen hade ”Solidarity as a new dimension in Baltic Sea Cooperation” som slogan. Särskilt med tanke på de auktoritära tendenserna i Östersjöområdet är det rätt oroväckande. Å andra sidan var ju deltagarna i konferensen som sagt inte på något sätt representativa för civilsamhället i Östersjöområdet. Jag finner viss tröst i det.

Det behövs mer samverkan över nationsgränser inom civilsamhället. Vi har mycket att lära av varandra och utmaningarna är stora. Jag hoppas att Baltic Sea NGO Network skärper sig och tar sitt ansvar framöver.

Niklas Hill

Niklas Hill är historiker och samhällsvetare. Han är VD för Trinambai. Niklas har startat Förening för alla med målet att inspirera fler till ett engagemang i civilsamhället.

Publicerat i Blogg | Taggat , , , , | Stängt för kommentarer
  • Böcker för ideella föreningar

    Böcker för ideella föreningar

Demokrati bortom formalia

Att jobba på ett litet förlag är synnerligen mångfacetterat. Mina arbetsuppgifter omfattar allt från att arbeta med text och form till logistik och försäljning. Många gillar inte det här med att sälja och det är också anledningen varför många fantastiska böcker som är utgivna av föreningar aldrig får någon större spridningar. Men att sälja till föreningar, särskilt små föreningar, kan ge intressanta insikter. Insikter som en inte får vare sig genom att forska på civilsamhället eller genom att arbeta på strategisk nivå.

Det mest slående är i vilka olika världar civilsamhällsstrategerna och gräsrötterna lever. Själv är jag del av den strategiska ankdammen men när jag träffar mindre föreningar får jag akta mig att inte använda för många fackuttryck. För annars kan de inte relatera. Följande replikskifte är inte påhittat:

– Vad är det här?

– Det är böcker för civilsamhället.

– Då är det ingenting för oss, för vi är en ideell förening!

Den här spaningen är nog mer eller mindre allmängods inom ideella sektorn. Men på sistone har jag även lagt märke till en annan sak. Trinambai har under det gångna året gett ut två material med fokus på ämnen som demokrati, jämställdhet, inkludering, mångfald, normkritik samt ungdoms- och medlemsinflytande: Demokratimodellen och Inflytandeguiden. De har tagits emot väl, men det är en viss utmaning att sälja in dem till små föreningar. Ofta tror de nämligen att de inte behöver arbeta med dessa frågor för att de redan kan allt.

Alla som någonsin har fördjupat sig i dessa frågor vet att det är ett arbete som aldrig tar slut. Det finns ingen organisation som är perfekt när det gäller demokrati och inkludering. Ingen. Däremot finns det förstås organisationer som har kommit mycket längre än alla andra. Men om någon påstår att ens organisation inte har några utmaningar tyder det snarare på bristande självinsikt.

Som medlem i branschorganisationen Mångfaldsföretagarna vet jag ju att mina branschkollegor med andra målgrupper har liknande utmaningar. Det finns samma tankevurpor i både näringsliv och offentliga sektorn. Men när det gäller ideella föreningar tillkommer en annan faktor: en väldigt snäv demokratisyn.

De allra flesta föreningar är ju demokratiska på pappret. Men att ha demokratiska stadgar betyder inte per automatik att föreningen har en fungerande interndemokrati. Inte ens att följa dessa demokratiska stadgar är tillräckligt. Det hjälper inte att mötet är behörigt utlyst när en del av medlemmarna inte kommer in i lokalen eftersom den inte är tillgänglig. Det spelar ingen roll om alla medlemmar har rätt att påverka när de saknar kunskap om hur en formulerar ett yrkande eller en motion.

Demokrati är inte lätt och det finns en del olösbara dilemman. Men det är lätt att komma igång: erkänn att din organisation inte är perfekt och sök kunskap.

Niklas Hill

Niklas Hill är historiker och samhällsvetare. Han är VD för Trinambai. Niklas har startat Förening för alla med målet att inspirera fler till ett engagemang i civilsamhället.

Publicerat i Blogg | Taggat , , , , | Stängt för kommentarer

Värdegrund på riktigt

Växjö kommun har sjösatt sin nya värdegrund som ska genomsyra kommunens arbete på alla nivåer. Arbetet med att ta fram en värdegrund och att få den att fungera på riktigt handlar inte om att hitta på fina ord och försöka få alla att leva efter dem. Snarare handlar det om att sätta ord på de värderingar som redan finns i organisationen, att förstärka det som är gott och starkt. Som kommunchef Monica Skagne säger:

– Det här är ju värderingar som i allra högsta grad finns på många håll i kommunen, men de har behövt förtydligas. Genom en värdegrund skapas en kultur som i sin tur skapar trygghet och öppenhet, och ett band mellan de anställda. Tillsammans är nyckeln – tillsammans skapar vi en kultur där respekt, trygghet, stolthet, transparens och glädje är ledorden.

Som Växjöbo ser jag fram emot att följa den här utvecklingen, nu när varje chef och medarbetare ska hitta sätt att göra värdegrunden till praktisk verklighet och använda den som den ledstjärna den faktiskt kan vara.

Det är en rejäl utmaning att få vissa gemensamma värderingar att på riktigt genomsyra verksamhet och attityder i en så stor organisation som en kommun. Eller i ett stort företag. Eller i en frivilligorganisation. Det räcker inte med att trycka upp en fin broschyr och ställa till med releaseparty, även om det säkert kan vara en bra start på arbetet.

Nej, jag tar tillbaka det. Om broschyren och releasepartyt är starten på arbetet så har någonting gått väldigt fel. Ett bra värdegrundsarbete startar med en kartläggning där alla är delaktiga i att hitta de grundläggande värderingar som redan finns och som är starka, goda och friska. De värderingar som vi gemensamt kommer fram till att vi vill leva efter.

Här har många föreningar och andra idéburna organisationer ett försprång, eftersom de ofta finns till för att försvara vissa värderingar. Bland just dessa värderingar är ett bra ställe att börja leta på. Hur skulle Amnestys vision att försvara mänskliga rättigheter och människors lika värde kunna prägla kulturen inom organisationen på ett tydligare sätt? Hur är det med Röda Korsets sju grundprinciper, kan de hjälpa oss att välja rätt attityd gentemot varandra? Vilka värdeord finns i din organisation och hur kan de vara en start i värdegrundsarbetet?

När värdegrunden väl är formulerad, på ett enkelt och kortfattat sätt som gärna är så koncist att det går att använda som ett mantra, då börjar arbetet med att också stärka värderingarna i vardagen.

Och det är verkligen ett arbete. Det kräver redskap, rutiner och ett modigt ledarskap.

Låt inte arbetet med värdegrunden ligga vid sidan om allting annat ni gör. Väv in det istället. Utgå från värdegrunden när ni planerar en ledarskapsutbildning eller tar fram formulär för medarbetarsamtal. Skriv in den i verksamhetsplaner och rapportmallar.

Precis som de mänskliga rättigheterna så är värdegrunden som viktigast när den är som svårast att hålla sig till. Det är då det gäller. När vi hamnar i konflikter, när vi är stressade till tunnelseende, när vi är besvikna och arga. Då ska inte värdegrunden stå och damma i någon pärm. Då ska den vara ledstången att hålla sig i, så att vi kommer ut på andra sidan i ett stycke.

Jag önskar Växjö kommun och alla andra idéburna organisationer lycka till med det här viktiga arbetet. Det är inte ”nice to have”. Det är grunden.

Vad är ditt allra bästa tips för att jobba med värderingar och värdegrund? Dela gärna med dig på Facebook, Twitter eller Instagram.

Lisa Moraeus

Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.

Publicerat i Blogg | Taggat , , | Stängt för kommentarer

Hvorfor er få innvandrere aktive ildsjeler?

Hvorfor er det få innvandrere som aktive ildsjeler i frivillige lag og foreninger? Prosjektet Bolyst gjennom ildsjeler analyserte rekrutteringsprosessene og fant forklaringer både hos innvandrere, og i nordmenns forestillinger om hva laget er og hvem det er til for.

Skrevet av: Marit Aure postdok. ved UiT Kari Lydersen, rådgiver i Hålogaland amatørteaterselskap, prosjektleder for «Bolyst gjennom ildsjeler»

Prosjektet «Bolyst gjennom ildsjeler» analyserte rekrutteringsprosessene og fant forklaringer hos innvandrere, og i nordmenns forestillinger om hva laget er og hvem det er til for. Prosjektet Bolyst gjennom ildsjeler har jobbet for å rekruttere unge mennesker, tilflyttere og innvandrere som ildsjeler til teatergrupper og idrettslag. I prosjektet erfarte vi at det var vanskelig å rekruttere innvandrere.

Hovedutfordringen innen rekruttering av ildsjeler ser ut til å handle om hvem laget oppfatter som potensielle frivillige og hvem de ønsker å rekruttere. Vi analyserte prosessen som ligger forut for selve rekrutteringen. I denne fasen ser vi at lagene har sine underliggende, ofte uuttalte fortellinger om hvorfor laget eksisterer og hvem det er til for.

Lokal identitet

I vår undersøkelse knytter grunnhistoriene den frivillige innsatsen til et samfunns- og identitetsbyggende arbeid. En viktig del av motivasjonen for å jobbe frivillig er å være med å skape gode lokalsamfunn, trivsel for innbyggerne, og å styrke lokale og regionale identiteter.

Ofte blir det antatt at innvandrere ikke har den motivasjonen og de kjennetegnene som kommer til uttrykk i disse grunnfortellingene: De anses allerede i utgangspunktet å ikke oppfylle de underliggende kriteriene for hvordan en ildsjel skal være.

Å gjøre seg synlig

Å bli synlig handler både om å gjøre seg synlig og å bli sett. I prosjektet har vi sett at det meste av rekrutteringen foregår gjennom nettverk. I praksis rekrutterer man ofte venner. Det er imidlertid få som har nettverk med deltakelse av både innvandrere og etnisk norske nordmenn. Innvandrerne er ikke bare usynlige, de finnes ikke i de nettverkene det rekrutteres fra.

Er det også slik at innvandrere ikke gjør seg synlige? Man blir synlig gjennom å melde «på»: komme med forslag på foreldremøter, målbære mild kritikk, fortelle at man har vært utøver selv, eller er frivillig i andre foreninger. Man viser at man er en som tar ansvar. De fleste styrer vil fort plukke opp og involvere dem som gjør seg synlige på denne måten.

I vårt prosjekt meldte ikke innvandrere seg «på». Dette kan skyldes problemer med språket, manglende vilje, mangel på forslag og engasjement, eller vansker med å forstå situasjonen og konseptet som grunnhistorien inngår i. Kanskje opplever verken de selv eller de som driver med styre og stell at de passer i formen?

Nøding og nettverk

I neste fase, den aktive rekrutteringen hvor man spør folk om de vil bli med i styret/laget, er nøding sentralt. Å nøde er å legge et velvillig, men gjerne betydelig, press på noen for å få dem til å ta på seg en oppgave. Å nøde innebærer å løfte fram personens egenskaper, erfaringer og vilje som noe foreningen har bruk for.

Når en nøder må en føle seg trygg på at vedkommende vil gjøre en god jobb og «passe inn» i den praktiske, formelle og også uformelle samhandlingen i et styre. Nøding forutsetter kjennskap og tillit.

Rekruttering fra eget nettverk fører til trygghet fordi kjennskap fungerer som en garanti for at nye medlemmer vil gjøre en god jobb og passe inn. Når få innvandrere inngår i nettverk med etniske nordmenn, mangler de denne kjennskapen og tilliten. De blir derfor ikke nødet.

Prosjektet viste at økt bevissthet om det å rekruttere innvandrere har effekt. Det er også lettere å få nye mennesker til å ta på seg oppgaver hvis oppgaver og forventninger er tydelige og avgrenset. Gode rekrutteringstiltak kan være lavterskeltilbud slik som kaffe for foreldre på bassengkanten, som bidrar til kjennskap.

Nye rutiner

For å få flere innvandrere med i frivillig arbeid er det nyttig å analysere lagets grunnhistorie. Hvordan påvirker den ulike innvandreres deltakelse og aktivitet? I neste omgang må det utvikles tiltak som kan avhjelpe lagets konkrete problemer.

Manglende kunnskap om frivillig arbeid kan løses med målrettet informasjon. Begrensede nettverk og manglende kjennskap krever at man våger å spørre utenfor sin kjente krets, eller bidrar til å åpne de aktuelle nettverkene.

En mulige rutine på eller før møter i laget er at to tillitsvalgte sammen tar direkte kontakt med de nye innvandrerne i klubben, hilser velkommen, spør om erfaringer og forteller om forventninger og muligheter i laget. Dette kvier mange seg for: Er det å spørre en innvandrer en risikosport og det egentlige problemet?

Prosjektet viste at økt bevissthet om det å rekruttere innvandrere har effekt. Det er også lettere å få nye mennesker til å ta på seg oppgaver hvis oppgaver og forventninger er tydelige og avgrenset. Gode rekrutteringstiltak kan være lavterskeltilbud slik kaffe for foreldre på bassengkanten, som bidrar til kjennskap.

For å få flere innvandrere med i frivillig arbeid er det nyttig å analysere lagets grunnhistorie. Hvordan påvirker den ulike innvandreres deltakelse og aktivitet? I neste omgang må det utvikles tiltak som kan avhjelpe lagets konkrete problemer. Manglende kunnskap om frivillig arbeid kan løses med målrettet informasjon. Begrensede nettverk og manglende kjennskap krever at man våger å spørre utenfor sin kjente krets, eller bidrar til å åpne de aktuelle nettverkene. En mulige rutine på eller før møter i laget er at to tillitsvalgte sammen tar direkte kontakt med de nye innvandrerne i klubben, hilser velkommen, spør om erfaringer og forteller om forventninger og muligheter i laget. Dette kvier mange seg for: er det å spørre en innvandrer en risikosport og det egentlige problemet?

Kronikken har stått på trykk i forskning.no

Kari Lydersen

Kari Lydersen är rådgivare på Hålogaland Amatørteaterselskap (HATS) i Tromsø.

Publicerat i Blogg | Taggat , , , | Stängt för kommentarer

Svammel och humbug

Allt fler väljer att aktivt bli medlemmar i Svenska kyrkan. Samtidigt fortsätter antalet medlemmar att minska i långsam takt från forntidens 100%. Idag 6 225 091 medlemmar, 63,2% av befolkningen.

När statistiken presenteras börjar kommentarer på Facebook och Twitter att söka orsaken till minskningen, eller ”tappet” som det av någon oförlöst anledning kallas i media. Årets förslag från ”sverigevänner” och deras kusiner är att Svenska kyrkan vill ersätta kristendom med islam. Korsen ska ju bort, Mecka pekas ut, Jesus får man inte prata om, moskéer ska sponsras, biskoparna tror inte på Gud och att kristna förföljs spelar ingen roll. Ungefär så, för det har stått i bloggar som t o m skrivits av präster. Och i Avpixlat sådetså. Plus det där som Timbro nyss kastade in från höger: Att man måste rösta vänster för att vara medlem.

He jär båra na vhaller, som farmor hade sagt på pitemål. Det är bara svammel. De tre vanligaste skälen till att man lämnar kyrkan är: Man dör. Det är för dyrt. Man tror inte. Punkt.

Ingenting talar för att Svenska kyrkans respekt för andra religioner och att inte göra skillnad på människor är ett vanligt skäl till utträde. Tvärtom är det ett sannolikt skäl till att man blir medlem. Svenska kyrkan uppfattas som bärare av viktiga värden, främst genom församlingarnas diakonala arbete. Man gör ett schysst jobb helt enkelt, så varför inte stödja det?

Jag minns en studieresa till Hamburg för många år sedan. Vi studerade hur den största kyrkan, St Mikael, reagerat på att massor av hamburgare lämnat kyrkan. De senaste 10 åren hade den tappat 200 000 medlemmar och eftersom den Tyska evangeliska kyrkan, precis som den svenska, är beroende av medlemsavgifter så var läget ganska tungt.

Vi mötte en kedjerökande hauptpastor som med blicken mot kyrktornet berättade om stora satsningar på konserter, företagsgudstjänster, media och riktade insatser mot inflytelserika grupper. Med stolthet berättade han också om den påbörjade renoveringen av kyrktornet. Det skulle göras ännu högre, ännu vackrare, ännu synligare.

Lite omtumlad gick jag ut efter mötet, oklar över om det var en präst eller företagschef jag pratat med. Jag drack vatten ur kyrkans egen designade glasflaska och hörde vinden slå i kyrkans jättebanderoller med texten ”Mein Michel”.

Jag ökade steglängden för att komma undan både pipdoften och ett sorgligt stråk i mitt sinne. Under mina fötter såg jag kyrkans sponsortrappa med sponsorplattor inskruvade i stenbeläggningen. Gustav Mahler, Siemens, Mercedes, Frau Birgitte Kirsch… var och en hade de bidragit med minst 100 000 kronor för att tornet skulle bli högre. Vi räknade till fler än 80 sponsorplattor. Jag suckade och trampade Mahler på hans förnamn.

I Hamburg finns flest miljonärer i Tyskland. Många av dem bor på gräddhyllan, från vilken man kan se två enorma pråmar där flyktingar trängs mellan iskalla plåtväggar. Lite närmare centrum ligger de hemlösa i portuppgångar medan unga tjejer från öst hålls inlåsta och drogade på Reeperbahn.

”Vad gör ni för de fattiga” var det någon som frågade Der Hauptpastor. ”Det ingår inte i vår profil” sa han och återvände med blicken till kyrktornet.

Humbug i Hamburg och svammel i Sverige. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ, sa Jesus. Det gäller också för Svenska kyrkan. Välkommen som medlem, du behövs. Hjälp oss hålla fast och stå emot.

Inlägget har tidigare publicerats på Svenska kyrkans blogg.

Gunnar Sjöberg

Gunnar Sjöberg är kommunikationschef på Svenska kyrkan.

Publicerat i Blogg | Taggat , , , | Stängt för kommentarer

Styrelseförnyelse

Styrelser som har stagnerat har ofta en passiv och oengagerad valberedning bestående av samma personer år efter år. Valberedningen vågar inte alltid erkänna att det behövs en förstärkning eller att det kanske är dags att låta andra sköta uppdraget. Förnyelse av en föreningsstyrelse tar tid och kräver resurser. För att uppnå förnyelse behöver styrelsen vilja förnya sig och valberedningen behöver förstå vikten av förnyelsen. En aktiv välfungerande och lyhörd valberedning är en grundläggande förutsättning för en förnyelseprocess.

Utmaningen handlar om att attrahera både aktiva och passiva medlemmar till styrelsen samt se till att sammansättningen speglar mångfald som finns eller vi vill ska finnas inom medlemskåren. Valberedningen behöver öppna öronen för tips från medlemskåren och öppna ögonen för nya konstellationer. Det bör finnas en arbetsplan och en genomtänkt strategi.

Valberedningen måste vara tillgänglig och närvarande i processen. Det är en fördel om det finns en stark lokal eller regional förankring som nominerar lämpliga kandidater. Valberedningen behöver annars arbeta uppsökande och utåtriktat. Om föreningen anordnar utbildningar, kurser och seminarier kan valberedningen använda dessa sammanhang för att komma i kontakt med nya potentiella styrelseledamöter. Samma regler gäller kampanjer, pågående projekt, aktivitetsgrupper och informatörsverksamhet.

En person som är aktiv i en förening är ofta medlem och/eller aktiv i en annan. Det innebär att valberedningen skulle kunna kontakta medlemmar med tidigare föreningsvana från en annan förening. Styrelsen får i ett sådant fall kompetens såväl som erfarenhet och nya perspektiv. Att låna från andra kan uppfattas som ett fult drag. Det är dock vanligt förekommenade att aktiva medlemmar byter sin engagemangsarena och prövar en annan funktion i en annan styrelse. Ibland stannar de kvar och ibland byter de tillbaka eller söker sig vidare. Att låna från andra kan också öppna upp för nya och spännande framtida samarbeten.

Det finns medlemmar som är intresserade av ett styrelseuppdrag men dåligt informerade om vad det innebär att sitta i styrelsen. En lösning på den problematiken kan vara informella informativa möten i vilka erfarna styrelseledamöter delar med sig sin kunskap och erfarenhet över en middag eller fika. Valberedningen uppmuntras att välkomna förnyelse genom att ta för sig och testa sig fram med varierande metoder och arbetssätt.

Mirella Pejcic

Mirella har studerat mänskliga rättigheter och arbetar inom ideella sektorn. Hon är en av författarna till Demokratimodellen.

Publicerat i Blogg | Taggat , , | Stängt för kommentarer

Inclusive organising

Inclusive organisations are not only more diverse but also stronger in terms of membership and legitimacy. This blog post, aimed at an international audience, introduces the norm-critical approach as a powerful tool for building inclusive and vital organisations.

There are many good reasons to work towards more inclusive civil society organisations. To begin with, it is obvious that an organisation that doesn’t discriminate against minorities or certain genders can attract many more members. Nobody wants to get involved in an organisation were they don’t feel welcome. Many organisations even build up structures that make it more or less impossible for certain people to participate.

For organisations with a closed recruitment base, for instance trade unions, student unions or patients organisations, having a diverse membership is vital. Within the framework of representative democracy, these organisations are claiming to represent not only their members but the entire recruitment base. So if the organisation is less diverse then the group it claims to represent, this is a serious harm to its legitimacy.

The issue might appear to be less urgent for organisations with an open recruitment base like sports or hobby organisations. On the other hand, these organisations have the potential to be a meeting place for people from different backgrounds, thus contributing to a vivid democracy regardless of their formal objectives. In that sense, diverse associations can make an impact far beyond the organisation itself.

The first step towards a more inclusive civil society organisation is to see membership and commitment as strategic issues that will have to inform all operations of the organisation. Without a well-reasoned strategy, the members will most likely recruit new members that are similar to themselves. In the long run, this will lead to a homogeneous organisation and the more homogeneous the organisation is, the more difficult it will be to reach out to other groups. A viscous circle. One powerful tool that will help you break this pattern and to create a strategy is The Membership Model.

For the next step, let me introduce what has become known as a norm-critical (not to be confused with non-critical!) approach in Sweden. That means to challenge what is regarded as “normal” in society. Societal norms are indivisible until someone breaks them. Then the blame is often put on the person breaking the norm, rather than challenging the norm itself.

At this point, one might argue that many norms are vital for society to work, like for instance not to kill, not to steal or even unwritten rules about how to behave on public transport. And sure, societal norms not are not negative per se. But again, just to make these norms visible is beneficial as it helps people to navigate them. That is certainly the case for an organisation’s internal set of norms which can be rather different for new members to grasp.

Let’s take a closer look on two norms and how they can affect your organisation. There are many more, but those two might serve as examples here. One example of a negative norm norm is the hetero norm: people are assumed to be straight unless they say otherwise. Another one is the functionality norm, assuming that people generally don’t have any disabilities. These norms can cause organisations to exclude unconsciously. The hetero norm might cause an organisation to only displays pictures of straight couples and nuclear families on leaflets, the web page etc. Being unaware of the functionality norm might lead to meetings being hold in inaccessable locations or that all available food is uneatable for people with allergies.

There are many more norms, based on for instance ethnicity, gender, age or class. Organisations and movements can even have their own internal sets of norms that can vary widely from the surrounding society. These internal norms can be as excluding as the general societal norms.

Having a hetero-normative mindset is not identical to being a homophobe. The functionality norm is not identical to ableism. Yet, the results are pretty much the same. Unintended discrimination is still discrimination. Norms build exclusive structures. Being regarded as “normal” is a privilege on the expense of those who are not conforming to the norm. Being regarded as a norm-breaker/abnormal is closely connected to be subjected to othering, a form of marginalisation.

A traditional approach to deal with discrimination is the concept of tolerance – to tolerate people who can’t conform to a norm. However, tolerance is highly problematic as it only addresses those who benefit from the norm system and appeals to them not to discriminate, based on kindness. Tolerance does not question the unjust power structures who label certain people as normal and others as abnormal. To meet people who are regarded as abnormal with tolerance is to exercise power as this tolerance could be withdrawn at any point.

Furthermore, campaigns aiming to increase tolerance are to their nature only targeting those who are privileged enough to be regarded as normal. So they are actually reinforcing the notion that only “normal” people have agency.

The norm-critical approach is all about raising awareness, making norms visible and questioning those norms who subject people to othering and limit the development of their personality. As these norms are deeply rooted, there is no quick fix. However, there are plenty of methods help you get started!

So what are you waiting for?

Niklas Hill

Niklas Hill är historiker och samhällsvetare. Han är VD för Trinambai. Niklas har startat Förening för alla med målet att inspirera fler till ett engagemang i civilsamhället.

Publicerat i Blogg | Taggat , , | Stängt för kommentarer

Utmärkta medlemmar

I lördags avgick jag som styrelseledamot i RFSU Stockholm. Det känns lite vemodigt, för det var ett både roligt och givande uppdrag. Men det var ändå rätt beslut, för just nu hade jag inte kunnat prioritera det. Under mina två år i styrelse har jag gjort en hel del insatser som gjort stor skillnad men som inte har synts så mycket utåt. Så är det alltid. Det sista jag gjorde som styrelseledamot var däremot väldigt synligt: jag fick dela ut tre alldeles nyinstiftade priser.

RFSU Stockholm har länge delat ut en utmärkelse vid namn Eldsjälspokalen till sexualpolitiska pionjärer som har gjort betydande insatser för stockholmarnas rätt att vara, välja och njuta. När jag så för ett ett tag sedan fick syn på morfars gamla diplom väcktes idén att även dela ut priser till våra egna medlemmar.

Jag lyfte frågan i styrelsen och så klurade på hur vi kunde göra det på bästa sättet. Att dela ut priser är ett utmärkt sätt att uppmärksamma medlemmarnas engagemang, samtidigt såg vi vissa utmaningar. Om någon får ett pris betyder ju det att alla andra inte gör det. Skulle någon ta illa vid sig för att hen ansåg sig vara mer förtjänt av ett pris?

För att minska den risken bestämde vi oss att dela ut inte ett utan tre interna priser. Vi delade in dem efter föreningens huvudsakliga verksamhetsområden: sexualupplysning, sexualpolitik och medlemsengagemang. Det blev också ett sätt att säkerställa att alla tre områden alltid blir uppmärksammade när priserna delas ut framöver. Så vi instiftade priserna Årets vara, Årets välja och Årets njuta. De gick till Izabelle Thuresson, Hanna Navier och Aurora Brännström.

Även det är helt interna priser som styrelsen delar ut till medlemmar fick vi en del medial uppmärksamhet. Internationellt, rentav. Både SVT och tidningen Nya Åland rapporterade.

Men det roligaste av allt var ändå att få dela ut priserna. Hela poängen med priserna är ju att uppmärksamma engagemang, så jag visste att mottagarna skulle bli glada. Jag var dock inte riktigt förberett på hur glada de skulle bli. När vi väl stod uppe på scenen var det flera som blev tårögda. Jag hade inte kunnat tänka mig ett bättre avslut på mitt styrelseengagemang.

Niklas Hill

Niklas Hill är historiker och samhällsvetare. Han är VD för Trinambai. Niklas har startat Förening för alla med målet att inspirera fler till ett engagemang i civilsamhället.

Publicerat i Blogg | Taggat , , | Stängt för kommentarer

Tre nycklar till ett hållbart ledarskap

Det finns tre anledningar till att jag funderar extra mycket på ideellt ledarskap just nu:

  • Min bok Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation kommer äntligen ut i nytryck på Trinambai förlag. 
  • Ett år har snart gått sedan jag valdes till ordförande i Växjö Rödakorskrets och det är dags att sammanfatta året och planera inför nästa. 
  • Den sista anledningen är en stark känsla av att vi behövs som allra mest just nu, vi som tar ansvar och försöker bidra till en bättre värld, på olika sätt. Till exempel som ideella ledare. 

Det är lätt att tappa modet. Att känna sig maktlös och helst vilja gömma sig under täcket och hoppas att världen är lite mer empatisk, mänsklig och solidarisk när jag kryper fram igen. Det kan vara svårt att fokusera, jag vill ju hjälpa, jag vill förändra, men hur? 

Det kan kännas futtigt att ta tag i verksamhetsberättelsen och bokslutet inför stämman, när nyheterna berättar om hur vuxna män i grupp attackerar människor i centrala Stockholm med uppenbart rasistiska motiv. Hur ska jag kunna ägna tid åt så banala saker som att förbereda årsstämman och fundera på var vi ska hålla kickoff för den nyvalda styrelsen?

Här kommer tre tips, tre nycklar som hjälper mig just nu: 

1. Jag fokuserar på mina styrkor. Jag påminner mig själv om vad just jag är bra på, vad mina starkaste kvaliteter som ledare är. Jag vet att jag är strukturerad, vänlig, diplomatisk och strategisk. Det är till stor nytta i mitt ledarskap.

2. Jag påminner mig om mitt uppdrag och om hur det faktiskt gör skillnad. Min roll som ordförande är att skapa bästa möjliga förutsättningar för styrelsen och personalen att göra sitt jobb. Vår uppgift i styrelsen och på kansliet är att skapa bästa möjliga förutsättningar för alla våra frivilliga att göra skillnad. Det är så vi förändrar världen bit för bit och min pusselbit är central för att det ska fungera och mina unika styrkor som ledare gör skillnad i det arbetet. 

3. Jag funderar en stund på om det finns mer jag kan göra just nu som är rimligt, utan att det går ut över det som faktiskt är mitt uppdrag som ledare. Är det till exempel rimligt att delta i debatter i sociala medier? Hur mycket och hur ofta i så fall? Finns det debatter jag inte ska gå in i alls och kanske tider på dygnet då jag mår bättre av att låta bli?  

Vi behövs, vår kraft och energi behövs, vårt ledarskap behövs. Har du det stöd du behöver för att må bra i din vardag och samtidigt fortsätta brinna, fortsätta att vara den goda kraft du är? 

Bonustips: jag tror att vi behöver varandra. Vi behöver träffas, prata, känna att vi är många, många som kavlar upp ärmarna och skapar den värld vi vill leva i, varje dag. Kanske har du någon i din bekantskapskrets som skulle behöva lite extra kärlek av dig just nu?

Den 11 februari håller Trinambai förlag i ett frukostmingel om ideellt ledarskap för att uppmärksamma nyutgåvan av min bok. Vi håller till hos Röda Korset på Mariatorget och i panelen får jag sällskap av fantastiska Sandra Ehne (ordförande i Stockholm Pride) och Rebecka Prentell (ordförande i LSU). Mer information och anmälan här. Jag hoppas vi ses! 

Lisa Moraeus

Lisa Moraeus är författare till boken "Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation". Hon coachar och utbildar ledare som vill förändra världen. Lisa har gedigen erfarenhet från ideellt ledarskap, bland annat från styrelsen i Amnesty Internationals svenska sektion och är idag egenföretagare med ledarskap inom ideell och idéburen sektor som specialområde.

Publicerat i Blogg | Taggat , , | Stängt för kommentarer




  • Vårt nyhetsbrev

  • Senaste inläggen

  • Arkiv

    • 2016
    • 2015
    • 2014
    • 2013
    • 2012
  • Nyheter från Trinambai





  • Taggar

  • Follow on Bloglovin